Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LJOM, sbst., l. LJUM, sbst., m. (l. f.) (Bureus Nym. 10: 1 (1637), Lind (1749)) l. n. (Stiernhielm Herc. 452 (1658, 1668), Schultze Ordb. 2781 (c. 1755)); best. ljommen l. ljummen resp. ljommet l. ljummet.
Ordformer
(hliom 1658, 1668. hlium 1664. ljom (lio-, -mm) 1672—c. 1755. lium(m) 1637—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. ljomm, ljumm, m., motsv. nor. ljom, ljum, m., isl. hljómr, m.; jfr got. hliuma, hörsel, öra, fht. hliumunt, t. leumund, rykte; till eur. roten kl(e)u- (se LJUD, sbst.1); en parallellbildning till denna är ieur. klem- i isl. hlymr, larm, feng. hlimman, genljuda, klinga (jfr LÄM); ieur. kleu-, klem- äro utvidgningar till ieur. kel-, germ. hel-, i isl. hial, n., (sam)tal, fht. hellan, ljuda; jfr t. hellen, skalla, hell, (klart) ljudande; besläktade äro lat. calare, clamare, ropa (jfr KLAMAMUS, KLAR, REKLAM). — Jfr LJOM, adj.1, LJOMHÖRD, LJOMMA. Stavningen hl- beror på inflytande från isl.]
(†) ljud, klang; ofta om (dovt, svagt l. fylligt) genljud. (Harpans strängar) äro wäl stinne och skarpa, / Men liummen är dogh liuf. Bureus Nym. 10: 1 (1637). Hliom, är ett dumt liud eller dön, som höres hlioma efter-åt, sedan een klocka hafwer slagit. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). (Prästen) vpfylte heela Kyrckian med Lium. HanssonDröm. D 1 a (”B 1 a”) (c. 1680). Schultze Ordb. 2781 (c. 1755).

 

Spalt L 935 band 16, 1941

Webbansvarig