| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUDEN lɯ3den2, adj. -det; -dne, -dna; -dnare. adv. LUDET.
1) beklädd med hår, i sht med (korta o.) mjuka, tätt sittande hår; om (kroppsdel på) däggdjur l. vissa insekter; äv. om person: som har starkare hårväxt på sådana kroppsdelar som i vanliga fall hava bl. svag hårbeklädnad l. helt sakna sådan; äv. om persons kroppsdel. Mijn brodher Esau är ludhin, och iagh släter. 1Mos. 27: 11 (Bib. 1541). Man (kan) icke .. swidie alt thet som lwdit är. G1R 15: 306 (1543; ordspr.). Then ludne Biörnen. Schroderus Comenius 194 (1639). Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 286 (om insektlarv). De flamska fålarna stampa med sina .. ludna långhårsben. Fogelqvist ResRot 99 (1926). — särsk.
a) om (beredt) skinn: som har håren kvarsittande, med kvarsittande hår; äv. om klädesplagg o. d.: tillvärkad av skinn med kvarsittande hår. Lodne huder. BtFinlH 3: 256 (c. 1550). 1 par ludna skinbyxor. Svensson SkånFolkdr. 325 (cit. fr. 1729). Rydberg Vigg 5 (1875). — särsk. i uttr. det ludna l. den ludna sidan (jfr 2 a), den hårbeklädda sidan av ett skinn o. d. Rudbeck Atl. 3: 573 (1698). Wennerberg 1: 106 (1881).
b) bot. om växt l. växtdel: beklädd med tätt sittande, mjuka hår. Franckenius Spec. B 4 a (1638). Ludna blad. NoK 73: 41 (1927). — jfr FILT-, FIN-, GRÅ-, KLIBB-, MÖRK-, SAMMETS-, SILVER-, SMÅ-, STRÄV-, VIT-LUDEN. — särsk. i namn på växter; särsk.
α) (†) (lilla) ludet hönsgräs, Cerastium semidecandrum Lin., vårarv. Bromelius Chl. 5 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
β) ludna groblad.
η) (†) ludet (krypande) smörblomster, Ranunculus repens Lin., revsmörblomma. Rudbeck HortBot. 96 (1685). Bromelius Chl. 94 (1694).
d) oeg., om tyg l. klädesplagg o. d.: försedd med ludd l. lugg, luggig, ruggig. VarRerV 19 (1538). Et ludet täcke. Lind (1749). Sylwan Ryor 13 (1934).
e) oeg., om föremål o. d.: som till utseendet mer l. mindre påminner om ett ludet skinn o. d.; trasig l. ojämn i kanterna, ruggig, uppruggad; äv.: skrovlig. Hwar barna tungan och gomen wore torr och ludhen aff hoston (så osv.). BOlavi 171 a (1578). När .. (stjärnorna) synas något röda och ofwan ludna, (kan man vänta) Regn och Sunnan-Wäder. Rålamb 13: 37 (1690). På det att spetsen (av en påle) ej snart må blifva trasig (luden), (så osv.). Rothstein Byggn. 370 (1859). Hammarström Sportfiske 26 (1925).
f) oeg.: gräsbevuxen l. mossbelupen o. d. The ludna Steenar. Spegel GW 269 (1685). De ludna Tufvor. Mörk Ad. 1: 71 (1743). Heidenstam Skog. 212 (1904).
g) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om person: klädd i kläder av ludet skinn (förr äv. av hårduk). 2Kon. 1: 8 (Bib. 1541). Luden björnskinnsman. Tegnér (WB) 5: 120 (1820).
2) i bildl. o. överförd anv. av 1.
a) (numera föga br.) i uttr. vända den ludna sidan l. sin ludna sida ut l. utåt (jfr 1 a slutet), visa sig barsk l. ovänlig. Cygnæus 2: 170 (1858). Backman Reuter Bræsig 67 (1872).
b) (†) bedrövad? Hwi kommer du sorgse å ludin, / Ja ha trott du tee Afftamåltij ha wat budin. Tidfördrijf A 2 b (c. 1695).
d) [jfr motsv. anv. i d., ävensom av d. ulden, ullig] (†) om handling l. beteende o. d.: bedräglig, svekfull, skamlig. Att ther wijdt .. (Salbärget) går så mechtigt ludit och skamblige till. G1R 14: 51 (1542). Een lwden förlykningh. VDAkt. 1674, nr 93.
f) (mindre br.) mulen, dimmig; oklar. Törneros Brev 2: 125 (1827; uppl. 1925). Inne under granarna låg ett ludet mörker. Siwertz Sel. 2: 199 (1920).
(1 b) -LÖK. (†) möjl. om växten Bulbus eriophorus Rudb. l. Scilla peruviana Lin. Rudbeck HortBot. 20 (1685). —
(1 b) -ROT. (†) i uttr. etiopisk ludenrot, växten Laserpitium latifolium Lin., spenört. Rudbeck HorBot. 106 (1685).
a) bot. till 1 b; äv. konkret, om hårbeklädnad på växt(del). Hartman Fl. XLIX (1820; konkret). LAHT 1892, s. 263.
LUDNAD, r. l. m. l. f.; äv. LUDNA, f. (-na 1698. -nad c. 1755) (†) till 1: ludenhet; konkret. Folken i Norr blifwa ludna till Kroppen, .. hwilken ludna wij kalla Hullhår. Rudbeck Atl. 3: 592 (1698). Schultze Ordb. 2870 (c. 1755).
Spalt L 1125 band 16, 1941