| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
1) (ss. bestraffning) rycka l. draga (ngn) i håret (l. skägget); äv. med avs. på huvud, hår, skägg o. d. Han brukade lugga pojkarna vid tinningen. JMessenius (1629) i HB 1: 136. Akta, prest, ditt skägg! / .. Jag skall det lugga. Hagberg Shaksp. 4: 154 (1848). Hammer o. Wallgren 1Lb. 61 (1905). — jfr HÅR-LUGGA, v. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Ondt lugga Leyonet. Grubb 594 (1665). Det är inte godt att lugga den skallige. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) mer l. mindre bildl. l. oeg. En ofärd redes för din haka: / Hon luggas skall af två-örs-knif (vid rakningen). Bergklint Vitt. 112 (c. 1775). Den yra vinden luggar aspens toppar. Wadman Saml. 1: 163 (1830). Melander Långtur 5 (1896). särsk.
α) (†) i uttr. lugga ngn i l. vid örat, draga ngn i örat. Lind (1749). Sahlstedt (1773). jfr ÖR-LUGGA.
β) (ngt vard. o. skämts.) gå illa åt (ngn), ge (ngn) på huden l. på pälsen. RP 7: 47 (1637). Det vore synd att lugga mig för den omtalta skålen. Tegnér (WB) 10: 132 (1826). AB(A) 1933, nr 317, s. 6.
γ) (vard. o. skämts.) pungslå l. ”plocka” (ngn), ”kugga” l. lura (ngn på ngt). Lind (1749; under pflücken). (Den snåle) lätt hällre rycka et hår ur sit skägg, än lugga sig på två öre. Weise 1: 79 (1769). SDS 1933, nr 80, s. 12.
2) dep.: giva lugg l. luggar; giva varandra lugg(ar), lugga varandra; stundom i uttr. luggas med ngn. Moræus Schonæus 395 (c. 1685). Tills man lärt sig att hålla af själfva den sidokamrat, man luggas med. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 360. (Läraren) hade den obehagliga vanan att alltid luggas vid tinningarna. Vesterlund Skolm. 53 (1924). — jfr HÅR-LUGGAS.
LUGGA OM10 4. (numera föga br.) grundligt l. länge lugga (ngn); äv. bildl. Söderhjelm Runebg 2: 269 (i handl. fr. 1844; bildl.). Melander Långtur 204 (1896). —
LUGGA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (†) till 1: eftertryckligt lugga (ngn); äv. bildl. Jag måste .. lugga upp den ostyriga pojken. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Blanche Band. 125 (1848; bildl.).
2) (i vissa trakter, vard. o. skämts.) till 1 c γ: lura (ngn på ngt), skinna, ”plocka”; jfr DRAGA UPP 2. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Schulthess (1885). —
LUGGA UR. (†) lugga l. rycka testar av (ngns hår); äv. bildl.: söka få (ngn) att yppa (plan l. förehavande o. d.). HSH 1: 234 (c. 1756). Hagberg Shaksp. 8: 369 (1849; bildl.).
Spalt L 1160 band 16, 1941