| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUNK luŋ4k, sbst.2, r. l. m. (Tersmeden Mem. 2: 221 (1736) osv.), i obest. form äv. n. (Lind (1749), Östergren (1932)); best. -en.
1) långsamt o. sävligt springande, långsam språngmarsch; gående som erinrar om långsamt (o. klumpigt) springande; ofta i fråga om djur: långsamt trav (ngt raskare takt än skridt). Hålla lunken, hålla ut (i långsamt springande o. d.). Hålla lunken med ngn, hålla jämn fart l. jämna steg med ngn. Löpa i lunk. Columbus Ordesk. 12 (1678; uppl. 1908). (Hinduerna) sprungo i lunk utmed ån. Wetterbergh Penning. 115 (1847). Hästarne .. sprungo i rask lunk. Ödman VårD 1: 138 (1887). SvD(B) 1929, nr 54, s. 16. — jfr BOND-, GRÖT-, GÄSTGIVAR-, HALV-, KO-, PRÄST-, TRAV-LUNK.
2) bildl., för att angiva att ngt sker långsamt l. i jämn fart l. enformigt l. utan avbrott; ofta i fråga om arbete l. sysselsättning o. d. Hålla lunken, i sht förr äv. hålla lunken ut, hålla ut, fortsätta som man börjat, gå på. Hålla lunken med ngn, hålla (arbets)takten med ngn. CIHallman 255 (1778). Crusenstolpe Ställn. 12: Bih. 45 (1848). Den ende som kunde hålla lunken med Hilleström (i ”tavelfabrikation”) var Limnell. Estlander KonstH 499 (1867). Normalprosans tunga lunk. Cederschiöld Skriftspr. 319 (1897). Livet går vidare sin stilla, arbetsamma, nöjda lunk. SvD(A) 1935, nr 280, s. 7.
Spalt L 1201 band 16, 1941