LUNNA lun3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(luna 1908. lunna 1891 osv.)
Etymologi
[sv. dial. lunna, köra samman (stockar) i skogen; jfr nor. lunne, stapla upp (ngt), köra fram (timmer) o. lägga det i staplar; jfr äv. isl. hlynna, lägga stockar ss. underlag, avledn. av isl. hlunnr, stock använd ss. underlag (jfr LUNA, sbst.1, LUNNE, sbst.2)]
skogsv. vid skogsavvärkning: (medelst lunnkälke) framsläpa (timmer) till större högar vid basvägarna. Ekman SkogstHb. 32 (1908). SvSkog. 810 (1928).
Särsk. förb.: LUNNA IHOP10 04. skogsv. släpa ihop (timmer) till större högar vid basvägarna. Skogvakt. 1891, s. 21.
Ssgr (skogsv.): A: LUNN-KÄLKE. lätt släpkälke för kortare släpning av timmer (varvid rotändarna ligga på kälken, medan toppändarna släpa på marken). Ekman SkogstHb. 62 (1908). —
-VÄG. biväg varpå timret vid skogsavvärkning släpas till den stora basvägen. Ekman SkogstHb. 32 (1908).
Spalt L 1202 band 16, 1941
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
