Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄNA, v.3; p. pf. länt (OxBr. 9: 674 (1646)).
Etymologi
[fsv. läna; samma ord som LÄNA, v.1 (se LÅNA, v.) — Jfr FÖRLÄNA, LÄNING, sbst.3]
(†) förläna, utdela (ngt) l. tilldela (ngn ngt) ss. län l. förläning; särsk. med län ss. obj. RA I. 4: 794 (1598). At Kongl. May:t som wår fullmyndige Konung, äger och må Lähn lähna. Schmedeman Just. 781 (1682). Nordström Samh. 1: 73 (1839).
Ssgr, se LÄN, sbst.3 ssgr.
Avledn. (†): LÄNBAR, adj. [jfr t. lehnbar] som kan l. får bortgivas ss. förläning. Weste (1807). Strinnholm Hist. 3: 545 (1848). —
LÄNBARHET, r. l. f. [efter t. lehnbarkeit] länsväsen; länsförhållande; länsplikt. SvMerc. IV. 2: 28 (1758). Meurman (1846).

 

Spalt L 1631 band 16, 1942

Webbansvarig