Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MADRIGAL mad1riga4l, stundom -gal4, r. l. m. l. f. ((†) n. Düben Boileau Skald. 17 (1721), Bagge Wendt 278 (1835)); best. -en, äv. -n (ss. n. -et); pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. madrigal; av it. madrigale]
1) litt.-hist. kort lyrisk l. epigrammatisk dikt, urspr. bestående av jambiska strofer rimmande efter bestämda regler. FoU 20: 395 (1680). (Epigrammet) svarade hos Grekerna helt och hållet mot Sonnetten och den italienska Madrigalen. Phosph. 1810, s. 170. NoK 116: 137 (1933).
2) mus. flerstämmigt sångstycke, urspr. med en madrigal (i bet. 1) till text. Envallsson (1802). Madrigalet var .. ett sångstycke att utföras af fyra till sex, till större delen sjelfständiga stämmor. Bagge Wendt 278 (1835). Grimberg VärldH 9: 430 (1940).
Ssgr: (1) MADRIGAL-DIKTARE. —
(1) -FÖRFATTARE. —
(2) -KOMPOSITÖR. 2NF 17: 423 (1912). —
(2) -KÖR. jfr kör, sbst.1 2. Stockholms madrigalkör .. (bildades) 1917. 2NF 37: 644 (1925). —
(1) -LIKNANDE, p. adj. Madrigalliknande versbyggnad. Castrén StormaktstDiktn. 202 (1907). —
(2) -MUSIK. Hellerström Liturg. 257 (1932).
Avledn.: MADRIGALIST, m.||(ig.). till 1, 2: person som författar resp. komponerar madrigaler. Wikforss 2: 98 (1804). Valentin Musikh. 2: 12 (1901).

 

Spalt M 13 band 16, 1942

Webbansvarig