| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MAGNETISM maŋ1netis4m, r. l. m.; best. -en; förr äv. MAGNETISMUS, r. l. m.
1) egenskapen att vara magnetisk; äv. konkretare: magnetisk kraft; förr äv. allmännare: dragningskraft. Uti jorden är en viss magnetismus, hvarmed hon drager til sig det saltpeter .. som är i luften. Serenius EngÅkerm. 110 (1727). Wilcke PVetA 1764, s. 34 (om magnetisk kraft). Hvar och en magnet har två punkter, i hvilka dess magnetism starkast yttrar sig. Berzelius Kemi 1: 75 (1808). Jordklotets magnetism röjer sig .. genom dess verkan på kompassen. Scheutz Jord. 115 (1856). Magnetism och elektricitet äro väl i grunden yttringar af samma kraft. Balck Idr. Suppl. 198 (1888). 3NF 13: 711 (1930). — jfr DIA-, ELEKTRO-, JORD-, MALM-, NORD-, PARA-, SYD-MAGNETISM m. fl. — särsk. (i högre stil, föga br.) bildl.: dragning(skraft); jfr MAGNETISK 1 slutet. Sturzen-Becker 1: 23 (1861). Setterblad Mackenzie 166 (1887).
2) [jfr UVTF 26: 122 (1880)] (i fråga om ä. förh.) (ett slags hypnotiskt tillstånd som framkallades gm) magnetisering (se MAGNETISERA 2); äv. om den kraft som förmenades strömma ut från magnetisören; äv. om den riktning inom läkekonsten resp. den medicinska åskådning som förordade magnetisering, mesmerism; i sht i uttr. animal, förr äv. animalisk l. djurisk magnetism (se ANIMAL 1 slutet, ANIMALISK 3, DJURISK 3 slutet). Baron Silfverhielm, som .. (hade) påstått, det han med sin magnetismus kunde göra en frisk sjuk. Tersmeden Mem. 6: 91 (1786). Journal för animal magnetism. Cederschiöld (1815—21; tidskriftstitel). Att med afsigt frambringa .. (s. k. extaser), såsom genom animala magnetismen. Geijer I. 5: 249 (1820). SvH 8: 89 (1904; om förh. på 1700-t.). — jfr ANIMAL-MAGNETISM.
Spalt M 53 band 16, 1942