| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANDOM man3~dωm2, r. l. m.; best. -en.
1) (†; se dock a o. b) mänsklig natur; tillvaro ss. människa; i fråga om Jesus. Iach troor ath gudz eenda son, j sin mandoom haffwer lidhit pijna och plåga när pontius Pilatus haffde regementit som honom .. dömde til dödhen. OPetri MenFall E 2 a (1526). Jesu Gudom är med Hans mandom uti en person ouplösligen förenad. Spegel Pass. 64 (c. 1680). LoW (1862). — särsk. i uttr. taga (ngn gg antaga, förr äv. anamma) mandom.
a) (i religiöst språk, fullt br.) i eg. anv., om Jesus: antaga mänsklig natur l. tillvarelseform, bliva människa; jfr MANDOMS-ANAMMELSE. OPetri MenFall I 6 b (1526). O herre Iesu Christe tu som .. gaff tich hijtt nidh j werldena, och anammade mandom. Dens. Hb. E 3 b (1529). Tiällmann Profvis. A 5 b (1692). (Kristus) togh mandom genom then Helga Anda. Ps. 1695, 5: 2. Ps. 1819, 49: 1.
b) (i sht i vitter stil, fullt br.) bildl.: taga kroppslig l. synlig gestalt; bliva ngt konkret; giva sig (ett synligt l. påtagligt) uttryck (i ngt). Och viljan som stängdes i lågande bröst / tar mandom lik Gud, och blir handling. Tegnér (WB) 2: 26 (1810). Det delfiska budet (Känn dig själv!) hade tagit mandom och kallades Sokrates. Rydberg Ath. 112 (1859). SvD(A) 1930, nr 252, s. 4.
2) [jfr MANLIG 3] (†) människokärlek, välvilja. The Barbarske bewijste oss icke liten mandom, vnfångandes oss alla. Apg. 28: 2 (NT 1526; Bib. 1618, 1646 o. 1703: äro resp. ähro; Bib. 1917: välvilja).
3) (i högre stil) den del av ngns levnad som faller mellan ynglingaåren o. gubbåren; mannaålder. Arvidi 14 (1651). Wår Vngdom brusar fram såsom en större bäck, / .. Wår Mandom .. / Går som en stilla flod. Spegel ÅPar. 24 (1711). Vi fingo ej se honom upplefva den sköna höst, som kröner sommarn af en kraftfull mandom. Atterbom Minnest. 2: 326 (1824). Ps. 1937, 185: 2.
4) (mindre br.) könsmognad, manbarhet; mogen ålder. Dalin (1853). Om .. (Ulysses) också är död, .. / så är ju redan hans son Telemachos vuxen till mandom / ..; han är liten ej längre. Lagerlöf HomOd. 232 (1908). Nå mandom. Östergren (1932).
5) (numera bl. ngn gg arkaiserande) koll.: (de vuxna) männen (ngnstädes); soldater, krigsmakt. HC11H 10: 87 (1650). Carl Gustaf .. / Har hele Verden tedt, hvad Sverjes Mandom kann, / När den är anförd friskt af en braf Höfvitzmann. SColumbus Vitt. 88 (c. 1670). Se socknens mandom och försvar! / Se Lejon, Krans och Krig, / tre stöddiga nummerkarlar / och karl en hvar för sig. Karlfeldt FlBell. 93 (1918).
6) (i sht i högre stil) goda manliga egenskaper; manlighet; mannamod; manlig kraft; tapperhet. OPetri Kr. 51 (c. 1540). Mood och mandom förwarar Landzens grändsor. Grubb 530 (1665). Manhaftige Riddare! .. I hafven att .. aflägga prof af Eder mandom. TornSp. 1799, 2Ordn. s. B 1 b. Styrk dem, o Gud! som fäders bygd / Med fäders mandom stöda. Ps. 1819, 302: 2. Mandom, mod och morska män / Finn’s i gamla Sverge än. RDybeck i 100StudSång. 116 (1855). En gloria av mandom svävade över den kråmande jägarens huvud. Böök ResSv. 16 (1924).
7) (†) manlig bragd l. bedrift o. d.; äv. koll.: manliga bragder osv. The Swenske rekna högt then stora mandom the haffua bedriffuit i Danmark. OPetri Kr. 2 (c. 1540). Printz Mauritz aff Vranien .. föröffrade igenom en besynnerligh Mandom och Krijgslist stadhen Zutphen. Schroderus Os. III. 2: 331 (1635). Grubb 330 (1665).
8) (†) sexuell potens (hos man); äv. konkret, om manslemmen. Om någhor mister sin mandom. BOlavi 79 b (1578). (Det lilla barnet måste) sin späda mandom skära och blödha lata. PErici Musæus 1: 95 a (1582). Tofve sade att Ordsaken till denne deras (dvs. mannens o. hustruns) oenighet var, att hans mandom intet är så starck, som sig bör. VDP 18/9 1701. Janzon Cat. 2: 1 (1891).
-BEDRIFT. (i högre stil) manlig bedrift. Schroderus Sleid. Fört. 3 b (1610). (Herkules’) första mandoms-bedrift. Bremer GVerld. 5: 51 (1862). —
-BÄLTE. (tillf.) om Tors bälte Megingjord (varav hans styrka ökades med hälften). Tegnér (WB) 4: 28 (1822). —
-KRAFT. (i högre stil) manlig kraft. Oförtröttad mandomskraft och ödmjuk barnatro. Östergren Dikt. 134 (1871). —
(1) -NATUR. (†) mänsklig natur. L. Paulinus Gothus ThesCat. 201 (1631). Schroderus Os. 1: 703 (1635). —
(4, 6) -PROV. prov varmed ngn visar att han är en riktig man l. att han vuxit upp till man; tapperhetsprov; vuxenhetsprov; styrkeprov. I kallen eder Svenska Hjeltar: / Välan! hvad ha’n i gett för mandoms prof? Nordenflycht QT 1746—47, s. 123. (Frankrike) emottog icke ogerna i sina härar sådane (krigare), som gjort sina lärospån och mandomsprof under Carl XII:s ledning. 2SAH 62: 92 (1885). Det gamla mandomsprovet att bära en rågtunna klarade han redan i läsåren. Larsson i By StugFolk 59 (1930). —
(4, 6) -RÖN. (numera föga br.) tapperhetsprov, mandomsprov. Ditt mandomsrön / försjönk i sjön. / Till lands ej heller / det mycket gäller. Tegnér (WB) 5: 108 (1825). Rydberg RomD 59 (1877). Cannelin (1921). —
(3) -ÅLDER. (i högre stil) mannaålder. Schroderus Comenius 235 (1639). Den generation som med världskriget gick in i mandomsåldern. Bolander TidOro 42 (1923). —
Spalt M 222 band 16, 1942