| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANER ma4ner, sbst.2 pl.
rel.-hist. de avlidnas andar; eg. o. urspr., i den romerska religionen, om de gudomligheter som tänktes härska i underjorden, gravarnas beskyddare, åt vilka offer bragtes o. som senare dyrkades ss. de avlidnas andar; förr äv. allmännare. Ni, Carl XII:s .. maner, framgån i majestätisk gudaglans ur det oändliga. Elgström PatrTänk. 35 (1810). Manerna .. voro .. särskilta Gudamakter som vårdade och hämnade med sträng rättvisa de aflednas andar. Leopold 3: 159 (1816). Offren till de dödes minne och maner (bland lapparna). Düben Lappl. 286 (1873). IllRelH 534 (1924).
Spalt M 229 band 16, 1942