Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANIKEISM man1ikeis4m l. 01—, äv. MANIKÄISM -kä- l. -ke-, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. -ch-. -ke- 1795 osv. -kä- 1815—1924)
Etymologi
[jfr t. manichäismus, eng. manicheism, fr. manichéisme; till Manichæus, lat. form för namnet på den persiske religionsstiftaren Mani (Manes)]
rel.-hist. av persern Mani (på 200-talet e. Kr.) stiftad religion av gnostisk typ. SvLitTidn. 1815, sp. 184. Söderblom ÖversRelH 67 (1912). IllRelH 382 (1924). — särsk. (†) i oeg. anv.: vidskepelse. MoB 4: 161 (1795).
Avledn.: MANIKEISK, adj. rel.-hist. som har avseende på l. härstammar från manikeism l. manikéer (l. Mani); som omfattar manikeismen. Manicheiske Kättare. Schroderus Os. 2: 8 (1635). Begreppet om verldens och menniskornas uppkomst efter Manichæiska ideer. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 125 (1834). Manikeiska böcker. Söderblom ÖversRelH 67 (1912). —
MANIKEIST, m. (†) maniké. Dalin FrSvLex. 2: 100 (1843). —
MANIKEISTISK, adj. rel.-hist. manikeisk. Manikeistiska .. läror. Böttiger 5: 291 (1871, 1874).

 

Spalt M 246 band 16, 1942

Webbansvarig