| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANÖVER manø4ver, r. l. m.; best. -n ((†) (med fr. stavning) -vren DA 1771, nr 243, s. 2, Palmblad Fornk. 2: 199 (1844)); pl. -vrer (DA 1793, nr 32, s. 1, osv.), äv. -vrar (Tegnér (WB) 7: 234 (1831), Östergren (1932)) ((†) (med fransk stavning) -vres PT 1791, nr 56, s. 2, Stiernstolpe Arndt 3: 103 (1808)).
1) (i sht i fackspr.) viss åtgärd (i sht handgrepp) l. rad av åtgärder (handgrepp) varigm ett (moment i ett) arbete utföres, ett instrument l. en maskin bringas att fungera på visst sätt l. att upphöra därmed o. d. Rinman Jernförädl. 357 (1772). Om någon drack, som ej kände manoeuvren, utan satte sin floribus, såsom en trumpet till munnen, så bekom han ingen droppe. Ödmann Hågk. 11 (1801; uppl. 1918). TT 1900, M. s. 142. — jfr START-MANÖVER.
2) sjöt. o. flygv. åtgärd som vidtages för att med tillhjälp av ett fartygs l. ett flygplans o. d. egna hjälpmedel ändra dess läge l. riktning, ankra, sätta livbåt i sjön o. d.; äv. sammanfattande, om dylika åtgärder: manövrering; äv. om konsten att manövrera. Bergklint MSam. 1: 198 (1781). (Officeren på tulljakten) förordnar om allt, som hörer till maneuvren och Fartygets vård. SPF 1823, s. 227. Båten gick upp i vind och ville inte veta av manöver med bara storen. Taube Inte 145 (1918). — jfr BRASSNINGS-, FARTYGS-, MASKIN-MANÖVER m. fl.
3) mil.
a) rörelse (förflyttning) som en trupp-, flott- l. flygavdelning företager i taktiskt syfte, taktisk rörelse; äv. sammanfattande, om dylika rörelser; förr äv. om förflyttning inom en trupp, t. ex. dubblering. PT 1758, nr 42, s. 1. Så ofta tjenstgöring och förläggning gör det möjligt, öfvas trupperna i exercis och manöver. TjReglArm. 1867, 4: 19. Hufvudändamålet med de rörelser, som föregå sjelfva anfallet, alltså med manövrerna, är naturligtvis att söka frambringa ett så fördelaktigt stridsläge som möjligt för min egen trupp. KrigVAH 1885, s. 91. jfr BATTERI-, DUBBLERINGS-MANÖVER m. fl. särsk.
β) kommandoord användt, då trupp kommenderas, t. ex. under marsch, att iakttaga fullständig lystring o. tystnad, utan att noggrann hållning därvid är erforderlig; äv. ss. kommandoord för artilleri, då återformering till manöver skall äga rum. ExFältartill. 1885, 1: 116. Då handgrepps öfvande skall upphöra, kommenderas: Manöver! EldhandvFältartill. 1887, s. 25. ExInf. 1927, s. 42.
b) större fälttjänstövning, fältmanöver; äv. om större stridsmanöver vid flottan l. flyget. Strindberg NRik. 20 (1882). PT 1902, nr 217, s. 3. Särskilda stridsdomare vid manövrerna. Stjernstedt Minnesbl. 59 (1912). jfr ARMÉ-, FLOTT-, FREDS-, FÄLT-, HÖST-, KRIGS-, LINJE-, SJÖ-MANÖVER m. fl.
4) bildl., om förfaringssätt varigm ngn söker nå visst mål; ofta nedsättande, om dylikt förfaringssätt som ngn för att främja egna intressen företager på ett listigt o. bakslugt sätt, för att det egentliga syftet skall döljas. Det Jacobinska Partiets Manoeuvrer. DA 1793, nr 32, s. 1. En ful manöver, som många boxare äro kvicka att begagna sig av, .. är att giva en rak skenstöt (osv.). Holmberg Boxas 89 (1921). Det hastiga omslaget i regeringens ställning till Bureus väcker onekligen misstankar om någon manöver från hans vedersakare. Schück VittA 1: 182 (1932). — jfr KVITTNINGS-, VAL-MANÖVER m. fl.
(1) -APPARAT. tekn. jfr -anordning. En manöverapparat för elektriska hissar. TT 1899, Allm. s. 111. —
(1) -ARM, r. l. m. tekn. arm (se arm, sbst. III 4) på manövreringsanordning. UFlott. 3: 44 (1906). Nerén BilB 3: 97 (1928). —
(2) -CENTRAL, r. sjömil. på stridsfartyg: skyddat rum (vanl. under pansardäcket) vilket är försett med alla för manöver o. stridsledning behövliga anordningar. VFl. 1917, s. 68. —
-DUGLIG. särsk.
1) sjöt. o. flygv. till 2, om fartyg l. flygplan: som kan manövreras. Fartyg i manöverdugligt skick. SDS 1897, nr 96, s. 2.
2) mil. till 3 a: som är i stånd att på tillfredsställande sätt utföra manövrer. Ett manöverdugligt fältartilleri. Billmanson Vap. 293 (1882).
Avledn.: manöverduglighet, r. l. f. särsk.
(2) -DÄCK. (förr) sjömil. övre däck (utan bestyckning) på seglande örlogsfartyg, varifrån manövreringen försiggick. Ehrenstam Erinr. 12 (1844). —
(2) -EGENSKAP~200 l. ~102. sjöt. o. flygv. egenskap hos fartyg l. flygplan vilken är av betydelse för manövreringen. TSjöv. 1891, s. 158. —
(3 a) -FORM; pl. -er. särsk. mil. den formering en trupp i allm. använder vid förflyttning i terräng i närheten av l. på stridsplatsen, innan den invecklats i strid. FälttjRegl. 1900, s. 65. —
(2) -FRIHET~20 l. ~02. sjömil. förhållande(t) att ha fri plats l. fria möjligheter att företaga manövrer. TSjöv. 1891, s. 229. SD(L) 1904, nr 105, s. 2. —
(3) -FÄLT. mil. övningsfält för manövrer. Ladugårdsgärdet, hvilket .. under Carl XIV Johans tid var det stora manöverfältet för hela arméfördelningar. Thomée IllSv. 93 (1866). —
-FÄRDIG. särsk.
1) sjöt. till 2, om fartyg: manöverduglig (se d. o. 1). UFlott. 1: 172 (1882). Signaler å icke manöverfärdigt fartyg. SFS 1894, nr 70, s. 4.
2) mil. till 3 a: manöverduglig (se d. o. 2), manöverskicklig. Hazelius Förel. 288 (1839). Att göra bataljonen så manöverfärdig och smidig, att den hastigt kan göra ögonblickliga frontförändringar. IllMilRevy 1902, s. 280.
Avledn.: manöverfärdighet, r. l. f. särsk.
(3 a) -FÄSTNING. mil. fästning som utgör stöd för fälttruppers operationer, operationsfästning. KrigVAH 1832, s. 175. —
(2) -FÖRDELNING. sjömil. fördelning (se d. o. 3 a) som avser fartygets manövrering. Ekelöf Skeppsm. 38 (1881). —
-FÖRMÅGA.
1) sjöt. l. flygv. till 2: den större l. mindre hastighet o. lätthet varmed ett fartyg l. flygplan kan manövreras. TSjöv. 1891, s. 158. Jungstedt Flygv. 80 (1925). särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv., om motordrivet fordon: förmåga att manövrera. 2NF 28: 430 (1918; om tank).
(3 a) -GALOPP. ridk. galopp (med en hastighet av c. 350 m. i minuten) som användes vid utförande av manövrer. SDS 1899, nr 443, s. 3. —
(3 a) -GRUPPERING. mil. gruppering som underlättar förflyttning i terräng m. m. o. förbereder stridsgrupperingen. —
(1) -HANDTAG~02 l. ~20. tekn. på maskin o. d. —
(3 a) -KRIG. mil. det slags krigföring i vilket trupprörelser mera än striderna spela den dominerande rollen. NF 10: 844 (1886). —
(1) -LINA. tekn. för manövrering av maskin, maskindel, mekanisk inrättning o. d. SJ 2: 567 (1906; på kolkran). —
Avledn.: manöver-oduglighet, r. l. f. —
(2) -OFFICER. (förr) sjömil. på segelfartyg: officer som under fartygschefen ledde manövreringen av fartyget. Wrangel SvFlBok 349 (1898). —
-RUM.
1) (i fackspr.) till 1, 2: rum varifrån ett maskineri, ett maskindrivet fartyg o. d. manövreras. Aminoff Krigsg. 185 (1904). RTKatal. 1920, 4: 706.
-SKICKLIG. särsk.
1) sjöt. o. flygv. till 2, om person: skicklig att manövrera.
Avledn.: manöverskicklighet, r. l. f. särsk.
(3 a) -SKRIDT. ridk. skridt (med en hastighet av c. 100 m. i minuten) som användes vid utförande av manövrer. RidI 1897, s. 67. —
(2) -SOPPA, r. l. f. inom örlogsflottan, skämtsam benämning på fruktsoppa. Trolle Sjöoff. 1: 50 (1869). —
-TORN.
2) sjömil. till 2, på stridsfartyg: pansartorn varifrån fartygets stridsledning utövas; jfr styr-torn. Melander Långtur 17 (1896). SFS 1899, Bih. nr 5, s. 17. —
(3 a) -TRAV. ridk. trav (med en hastighet av c. 225 m. i minuten) som användes vid utförande av manövrer. KrigVAH 1806, s. 122. —
(1, 2) -VENTIL. (i fackspr.) ventil som användes för manövrering av maskin, fordon, farkost o. d. PT 1902, nr 218 A, s. 2 (på ballong). 2NF 37: 619 (1925; på motorvagn). —
Spalt M 283 band 16, 1942