Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MAROD, adj.
Etymologi
[jfr d. marode, adj.; av t. marode, adj., i ä. soldatspr. lånat från fr. maraud, slyngel, landsstrykare, av ovisst urspr. — Jfr MAROD, sbst., MARODERA, MARODÖR]
(†) utmattad, trött; urspr. om soldat som på grund av utmattning o. d. icke längre kan följa sin trupp. KKD 4: 73 (1711). Natten var hård, men ingen Man klagade sig och ingen var marod. SvMerc. V. 3: 241 (1760); möjl. till MAROD, sbst. 1. Men sänk dens namn i glömskans flod / Som visat sig marod. Lovén Folkl. 56 (1847). ÖoL (1852).

 

Spalt M 355 band 17, 1943

Webbansvarig