Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MARODÖR mar1odö4r l. -åd- l. -ωd-, l. -œ4r, m., i oeg. o. bildl. anv. m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -deur)
Etymologi
[jfr t. marodeur; av fr. maraudeur, till maraud (se MAROD, adj.)]
(i fråga om ä. förh.; jfr dock slutet) soldat som maroderar; äv. om person som följer efter en krigshär i avsikt att plundra o. d. Bytet .. fick mäst marodeurer som sig bakom armen (dvs. armén) hölt. KKD 3: 16 (c. 1705). Eftertruppen skall .. (bl. a.) upptaga alla marodörer och efterliggare. TjReglArm. 1867, 4: 76. Quennerstedt IndSold. 34 (1887). — särsk. (fullt br.) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. om rovgirig(t) person l. djur, äv. liktydigt med: skadegörare, bandit o. d. Detta affall af folk — liksom civilisationens marodörer — hvilka .. lefva ej med utan mot sina likar, nämligen i lättja, på plundring och rof. Geijer I. 6: 60 (1839). En af våra markers kringströfvande och allt lif mördande marodörer, katten. Knöppel SvRidd. 32 (1912). De konsthandelns marodörer, som drevo sin lönande handel i storstädernas skumma bakgator och gränder. Form 1935, s. 238.
Ssg: MARODÖR-DROPPAR, pl. (förr) farm. om dyvelsträcksdroppar, som brukade ges åt simulanter (”marodörer”). NF 5: 1257 (1882).

 

Spalt M 356 band 17, 1943

Webbansvarig