Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MESTADELEN mäs3ta~de2len, äv. MESTDELEN mäs3t~de2len, förr äv. MESTEDELEN l. MESTENDELEN, sbst. best. o. adv.; förr äv. MESTEDEL, sbst.; förr äv. MESTORDEL, adv.
Ordformer
(mest- (mäst-) 1597—1915. mesta- (mästa-) 1662—1932. meste- (mäste-) 1558—1770. mesten (mästen-) 1645—1718. mestor- c. 1710. -de(h)l 1640—c. 1710. -de(e)len(n) 1558—1932. -dellen 1703. -deln 1760)
Etymologi
[fsv. mestadelen, mestendelen; jfr d. mestendel(en); till MEST o. DEL; jfr MEST I 1]
I. (numera föga br.) sbst.: största delen; de flesta; vanl. i förb. med partitiv bestämning föregången av prep. av, stundom utan prep. Mästhedeelen aff förb:de landzändar. Tegel E14 185 (i handl. fr. 1565). Hvad der nu står (kvar av Jerusalem) visas vara till mestadelen bygdt på grushögen af den gamla staden. Bremer GVerld. 3: 95 (1861). Roligt ordkastiga voro de även, såsom mestdelen skojarpojkar. Högberg Storf. 197 (1915). Östergren (1932).
II. (†) adv.
1) = MESTADELS I 1. Thätt heele rigsens ränte ähr mestedelenn bortdöldh. G1R 28: 456 (1558). Finland 278 (1893).
2) = MESTADELS I 2. Hvijllcka och mestendeelen alle äre skattehemman. OxBr. 9: 666 (1645). Högberg Frib. 418 (1910); jfr 1.
3) = MESTADELS I 3. Eneman Resa 1: 54 (1711). Onda Lärare (äro) alltid trätosamma, och det är mästadelen för deras girighet skull. Murbeck CatArb. 6: 58 (c. 1750). Anjou Kyrkoh. 21 (1846).

 

Spalt M 847 band 17, 1944

Webbansvarig