Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MILA mi3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (HFinlH 3: 280 (1555: kola milor) osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till MIL, sbst.2) VgFmT I. 10: 90 (1586: kålemiler), Linné Gothl. 329 (1745: Kohl-Mijler)); förr äv. MIL, sbst.2, r. l. f.; pl. -ar (BlBergshV 18: 98 (1687: Reesmihlar), VDAkt. 1760, nr 176 (: kohlmijhlar)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(mil 1687 (: Reesmihlar, pl.)—1760 (: kohlmijhlar, pl.). mila (-ii-, -ij-) 1530 (: mijlo, oblik form), 1548 (: Kola Mijla) osv. myl 1693 (: kohlamÿhl). myla c. 1635 (: Kohlmyla)—1706 (: kohlmylorna, pl. best.))
Etymologi
[y. fsv. mila, sv. dial. mila, mil, f.; liksom d. mile, nor. mila, av mnt. mīle(r), motsv. mht. meiler, mīler (t. meiler); av ovisst urspr.]
inrättning för framställning av träkol, bestående av en hög av liggande l. konformigt stående kolved, vilken täckes med ett lager av sandblandad kolstybb, jord o. d., varigm efter skedd antändning förkolning av veden åstadkommes; kolmila (se närmare d. o.). Resa, riva, tända milan. G1R 7: 139 (1530); jfr BtSH 5: 512 (1512). Een mijla af 35 stora Stigar kåhl. BlBergshV 18: 98 (1687). I skogen vid milan sitter Far, / Mor sitter hemma och spinner. Geijer Skald. 152 (1815, 1835). SvSkog. 1320 (1928). — jfr BRAND-, FANT-, HJÄRTSTOCKS-, KOL-, LIGG-, LÄGG-, RES-, STUBB-, VÄRMLANDS-MILA m. fl. — särsk. i utvidgad anv., om liknande inrättning för tjärbränning (tjärdal), framställning av torvkol l. för koxning o. d. VetAH 1781, s. 274. SvSkog. 1359 (1928). jfr KOX-, TJÄR-, TORV-MILA m. fl.
Ssgr (i sht skogsv.): A: MIL-BOTTEN. kolbotten. Svederus Jagt 147 (1831). —
-DAL. tjärdal; jfr mila, sbst.2 slutet. JernkA 1907, s. 321. —
-FOT. jfr fot 4 c δ β’. Rejmers Koln. 12 (1868). —
-GAS. jfr gas, sbst.1 2. Åkerman RegJernkA 1817 —64 (1866). —
-HÄVD. (föga br.) plats där en mila enligt hävd brukar ligga; jfr hävd 3. Skogvakt. 1893, s. 161. En slipväg, som skall årligen användas, då kolarna på hösten skola köra upp till sina milhävder. HbSkogstekn. 282 (1922). —
-KOL. träkol framställt i mila; vanl. motsatt: ugnskol. JernkA 1828, 1: 335. —
-KOLAD, p. adj. kolad i mila. Milkolade skogskol. JernkA 1908, s. 359. —
-KOLARE. motsatt: ugnskolare. JernkA 1904, s. 212. —
-KOLNING. kolning i mila. Tamm PVetA 1835, s. 26. —
-KOX. jfr mila, sbst.2 slutet. JernkA 1825, 1: 264. —
-KULLE(N). (mil- 1892 osv. mile- 1687) om milans topp. BlBergshV 18: 97 (1687). —
-RÖK. Den genom stybbet framträngande milröken. Svedelius Koln. 64 (1872). —
-SPETT. använt vid kolning i mila. Ekman SkogstHb. 242 (1908). Kolningens fortskridande genom veden (i en kolmila) kontrolleras med milspettet. HbSkogstekn. 646 (1922). —
-STAD(EN). (†) om platsen för en mila. Rejmers Koln. 10 (1868). —
-TRAPPA, r. l. f. trappa som man använder för att komma upp på milan. SD(L) 1902, nr 482, s. 6. Miltrappan förfärdigas .. av en grov granstock, vari trappsteg inhuggas. Bergström Kol. 41 (1922). —
-TYP. Ekman SkogstHb. 228 (1908). —
-UGN. visst slags kolugn för framställning av tjära där kolningsprocessen liknar förloppet vid bränningen i tjärdal; jfr mila, sbst.2 slutet. PT 1905, nr 5 A, s. 1. —
-VATTEN. vatten som samlar sig på kolbottnen. Svedelius Koln. 34 (1872). —
-VED. (mil- 1557 (osäker form), 1745 osv. mile- 1700—1727) ved till kolmilor, kolved. Johansson Noraskog 2: 281 (cit. fr. 1557). —
-VIRKE. (i folkligt spr.) kolved. Dybeck Runa 1849, s. 24.
B (†): MILE-HUGSTER. kolvedshygge. Petersson KexsundSl. 11 (i handl. fr. 1699). —
-KULLE(N), -VED, se A.
C (†): MILEN-ROD. (-roo) milved, kolved. Mijlenroo aff vraakmaster huggne. OxBr. 11: 780 (1640). Därs. 794.
Avledn.: MILA, v., -ning. (†)
1) = kola, v.1 2. LfF 1869, s. 89. Björkman (1889).
2) om eld: pyra (liksom i en mila). Elden, som låg fördold under stenhögarne och ännu milade. PT 1751, nr 44, s. 1.

 

Spalt M 941 band 17, 1944

Webbansvarig