| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MINORITET min1ωrite4t l. mi1-, l. -or- l. -år-, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkret anv.) -er.
1) (†) förhållandet l. egenskapen att vara mindre än ngt annat; jfr MAJORITET 1. Mört Weidler 14 (1727).
2) om den mindre delen (mindre än hälften) av samtliga ifrågakommande enheter av visst slag (i sht av röster l. röstande vid val l. omröstningar), mindretal; mindre röstetal; motsatt: majoritet; dels abstrakt, om förhållandet att vara underlägsen i antal, dels konkret, om den grupp som bildar mindretalet. Befinna sig, vara, komma, stanna i minoritet, äv. i minoriteten. De utgjorde en ganska stark minoritet. Låta även minoriteten komma till tals. SvMerc. 1764, s. 928. För egen del fick U. Scheffer för första gången erfara, hvad det vill säga att under partistrider höra till minoriteten. 3SAH 6: 62 (1891). Frågan .. föll i första kammaren, dock med en enda rösts minoritet. De Geer Minn. 2: 63 (1892). Förslaget .. stannade i minoriteten. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 335 (1900). Skydd för nationella, språkliga och religiösa minoriteter. 2NF 37: 708 (1925).
Spalt M 1038 band 17, 1944