| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MISS- ssgr (forts.):
1) = misshaga 1. (En gudfruktig håller sin hustru kär) om en någhot är medh henne thett honom mislÿkade. LPetri Œc. 22 (1559). Chenon Heywood 1: 12 (1772).
2) = misshaga 2. Jokul reste tå hem och miszlijkade sin färd. Reenhielm ThViik. 137 (1680). Jag dristar likväl ej att misslika hvad Konungen behagat. 1SAH 1: 125 (1786). Kullberg Tasso 1: 48 (1860). särsk. övergående i bet.: förneka l. bestrida (ngt); i nekande o. därmed jämförliga satser. Jag misslikar icke, at ju sådant kan ske på det sättet. Sahlstedt (1773). Lindfors (1824).
3) i uttr. ngt misslikas ngn, man är missnöjd med ngn för ngt. Paridi miszlijkades thet, at han framdrogh een för twå andre. Schroderus Albert. 1: 58 (1638).
4) i uttr. misslika till ngt, ställa sig avvisande till ngt, förkasta ngt. Han misslikade til alt hvad som förestäldes. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
5) vämjas (vid ngt); ha l. få kväljningar; äv. tr., med obj. betecknande ngt som väcker leda l. kväljningar; äv. bildl. LPetri Luther Nattw. B 1 b (1558; bildl.). Peder Jönssons son .. hafuer fått ondt aff een slemm lijk stanck, som tå begroffz, och altså mislijkat, och kastatt up i kyrkian. Hall KultInt. 28 (i handl. fr. 1631). Ibland (händer) at magen utaf fel i lefnadssättet misslikar mat. Darelli Sockenapot. 193 (1760). —
-LIKNA. (†) vara olik (ngt); äv. i p. pr. i adjektivisk anv.: olik. Celsius 1Kyrkoh. 149 (1767). Atterbom Minnest. 2: 166 (1853). —
-LJUD. [jfr t. misslaut] för örat stötande (förbindelse av) ljud; disharmoni; dissonans; kakofoni; falsk ton; oljud. Swedberg Schibb. 103 (1716). Om icke nu enklangarne noga stämma tillsammans, så uppstår ett odrägligt missljud. Drake Töpfer 260 (1850). Östergren (1932). särsk.
a) språkv. om stötande sammanställning av språkljud l. stötande upprepning av ord o. d. Giese Sprachm. 1—3: 446 (1730). Så vidt språkets lynne tillåter, undviker man .. gerna de hopställningar, som i ett eller annat afseende kunde förorsaka missljud. Moberg Gr. 79 (1815). 3SAH 6: 385 (1891).
b) bildl.; jfr dissonans 2. LBÄ 36—38: 8 (1800). Inga missljud .. störde glädtigheten. Rydberg Ath. 207 (1866). SvD(A) 1928, nr 334, s. 4. —
-LJUDA. [jfr t. misslauten]
1) utgöra l. åstadkomma ett missljud, ljuda på ett för örat stötande sätt; numera nästan bl. i p. pr. i adjektivisk anv. Björkegren 938 (1784; p. pr.). Weste (1807). När han nu drog de första stråkdragena, kom tonerna fram lika förvirrade och missljudande som nyss förut. Lagerlöf Liljecr. 290 (1911).
2) (†) bildl.: vara oense, icke komma överens o. d. GlTer. 11 (c. 1550). Swedberg Schibb. 265 (1716). —
-LOTTAD, p. adj.
1) (†) som fått mindre arvslott än skäligt. Han tycker sigh wara misslothat effter sin Sl. hustro. ÅngermDomb. 2/12 1644, fol. 9.
2) (numera mindre br.) allmännare: vanlottad. Geijer I. 2: 31 (1803). Hån och förlöjligande av misslottade medmänniskor. FoF 1929, s. 5. —
-LOV, n. (†) klander, förtal o. d. Otack, förtal, miszlof och ondt rychte. Swedberg SabbRo Förmäle § 1 (1710). —
-LOVAN l. -LOVEN, f. [fsv. mislovan] (†) misstro; ovänskap; jfr -love. Athwij affsatt haffue all misloffuan ogönst och ouilie then wij kwnna haffua hafft til verdug fader biscop hans j lincöpung. G1R 4: 287 (1527). Därs. 7: 545 (1531). —
-LOVE, m. [fsv. mislove; jfr ä. d. mislove, mnt. mislove] (†) = -lovan. G1R 2: 78 (1525). Så effter wij någet tuiffuelzmåll och miisloffue till same breff droge ath han thet icke retteligen bekommitt hade, Dherföre (osv.). Därs. 13: 282 (1541). —
-LYCKA, r. l. f. (†) olycka, missöde, motgång; olycklig belägenhet, prekär situation. HSH 3: 125 (1657). Alla Krigs-förrätningars öde är sådant, at ganska litet, ja et intet, kan ställa them uti misslycka. Richardson Krigsv. 1: 13 (1738). Then, mig Arme och fattige Man, helt oförmodeligen .. träffade Misslycka (att dottern råkat i ett olyckligt äktenskap). VRP 10/2 1776, Bil. —
-LYCKAD, förr äv. -LYCKT, p. adj. (-lyckad 1734 osv. -lyckt 1673 (: miszlyckte, pl.)) [till -lyckas]
1) med sakligt huvudord: icke (väl)lyckad, felslagen, varmed man misslyckats, som svikit ens förväntningar; jfr -lyckas 1. Lucidor (SVS) 313 (1673). Misslyckat anslag. Serenius (1741). Ett porträtt .. af .. Luther .. i allo misslyckadt. Rydberg Vap. 237 (1891). Lunchen hade sannerligen varit en sorgligt misslyckad tillställning. Atterbom Walpole Jer. 185 (1924). särsk. om maträtt o. d.; jfr -lyckas 1 b. Hagdahl Kok. 927 (1879). En misslyckad tårta. Östergren (1932).
2) om person: som misslycka(t)s (i ngt), som icke har framgång (i sina förehavanden); som har allvarliga brister; urspårad; jfr -lyckas 2 b. Han är en misslyckad existens, predikant, älskare. Känna sig misslyckad. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos. Kellgren 3: 291 (1790). En son till honom, som hade varit så förfallen och misslyckad, att (osv.). Lagerlöf Troll 2: 71 (1921). Den misslyckade studenten, som fått lov att bärga livet genom medarbete i en illa ansedd tidning. Hellberg FrödingM 235 (1925). —
-LYCKAN, r. l. f. [vbalsbst. till -lyckas] (†) olycka, skada. (Eng.) Balk, (sv.) hinder, misslyckan, skam, nesa, skada. Serenius C 2 b (1734). —
-LYCKANDE, n. [vbalsbst. till -lyckas] förhållandet att misslyckas (se d. o. 2 b); utebliven framgång; fiasko. Weste (1807). Jag vill ej längre uppehålla mig vid dessa ett verkligt snilles ungdomliga misslyckanden. BEMalmström 4: 355 (c. 1860). En lång rad av misslyckanden. Berg ModAmer. 36 (1925). —
-LYCKAS, v. dep. [jfr d. mislykkes]
1) med saksubj.: icke lyckas, icke krönas med framgång, utfalla olyckligt, slå fel, slå illa ut. Allt vad han företager sig misslyckas (för honom). Schroderus Dict. 269 (c. 1635). Latin perdu .. hwilket ordasätt Fransoserna bruka i gemen at betekna sådana anslag som miszlyckas. Block Progn. 7 (1708). Ett ädelt sträfvande misslyckas aldrig helt och hållit. Tegnér (WB) 8: 301 (1838). Beräkningen misslyckades. Hjärne K12 193 (1902). särsk.
a) mer l. mindre opers.: det går illa l. olyckligt l. slår fel (för ngn); numera bl. ngn gg med en inf. ss. egentligt subj.: det lyckas icke (för ngn) att osv.; äv. (förr vanl.) med indirekt obj. LPetri Œc. 38 (1559). Någre Daghar ther effter miszlyckades åter them Engelskom. Schroderus Os. III. 2: 311 (1635). Det misslyckades honom att få platsen. Schulthess (1885).
b) med konkret saksubj.: icke bli som man önskat, icke bli bra, slå fel; numera företrädesvis om maträtt, bakvärk o. d. Icke en sås misslyckats i lagningen. Adlerbeth HorSat. 91 (1814). Man har påstått, att .. (potatisen) skulle misslyckas efter råg. QLm. 1: 38 (1833). Kakan har misslyckats. Hammar (1936).
2) med personsubj.
a) (†) drabbas av olycka, få onda dagar o. d.? Dhet (är) en stoor Odygd at man offta seer, huru andra fara illa och miszlyckias under sådanne Regementz ombytningar (dvs. regeringsombyten). Rudbeckius KonReg. 24 (1614).
b) icke lyckas l. ha framgång (i l. med ngt som man företager sig l. planerar). Misslyckas i det man ämnar. Serenius Mm 3 a (1734). Vi misslyckades .. i våra förtvivlade ansträngningar att med hjälp av tofterna kajka båten över den strida strömmen. Schulze Kamratliv 148 (1931). —
-LYCKLIG, adj.; adv. -a (Serenius). (†) olycklig; som medför l. innebär olycka l. misslyckande. Dhetta misslyckelige tilståndh. RARP 7: 39 (1660). Hermelin DuFour D 2 a (1683). särsk. i fråga om missfall. (Eng.) Abortively, .. (sv.) i förtid, misslyckliga. Serenius A 1 b (1734, 1757). —
-LYCKNING, r. l. f. [vbalsbst. till -lyckas] (†) förhållandet att ngt l. ngn misslyckas; misslyckande. Thorild (SVS) 3: 51 (1791). Ett sällsynt prof af total misslyckning. SvLitTidn. 1815, sp. 390. BEMalmström 7: 53 (1859). —
-LYNNA, v., o. -LYNNAS, v. dep. (-lynas, dep. 1685. -lynna 1753—1779 (: misslynnar, pr.). -lyntes, dep. ipf. 1741) (†) bli misslynt (över ngt). Dock troor iag ingen skal mislynas och förtryta / At (osv.). Spegel GW 168 (1685). Fernow Värmel. 379 (1779). —
-LYNNE. (numera bl. mera tillf.) dåligt lynne, misslynthet, misshumör, missnöje. VDP 11/4 1753. Vid minsta inkast visade han .. ett misslynne, som (osv.). Ljunggren SAHist. 2: 12 (i handl. fr. 1826). Det misslynne vi råkat i var lika fort bortblåst som gräshopporna. Bengtsson Austr. 234 (1928). —
-LYNT, förr äv. -LYND l. -LYNNAD, p. adj. (-lunt 1526. -lynnad 1842. -lynd 1669—1769. -lynt 1526 osv. -lönt 1559—1621) [fsv. mislynter] som är på dåligt humör (med anledning av ngt), förargad, harmsen, förtretad, missnöjd, ”purken”; äv. i utvidgad anv., om uppsyn o. d. Vara misslynt på ngn l. över ngt, förr äv. vara ngn misslynt. När the offuerste presterna sågho the vnderligha ting som han giordhe, .. blifuo the mislunte, och sadhe (osv.). Mat. 21: 15 (NT 1526). När han förnam .. theras hoghmodh .., wardt han mislyndt på them. LPetri ChrPina Z 6 b (1572). Med en misslynt uppsyn återtog Henriette sitt arbete. Carlén Repr. 195 (1839). Misslynt med sig själv vände han hem och (osv.). Wändahl Stud. 93 (1929).
Avledn.: misslynthet, r. l. f. Nordforss (1805). (Han) låter sin misslynthet gå ut öfver mor och syster. PT 1905, nr 93 A, s. 3. —
-LYNTSKEN. (enst., †) eg.: ovänligt sken; i uttr. undfå misslyntsken av (en himlakropp), om himlakropp: stå i opposition (l. kvadratur) till (en annan himlakropp). Om Solen trij-kant står mäd Iupiter, ock Månen / Ey undfår miszlynt-skijn aff Marte. Lucidor (SVS) 338 (1673). —
-LÄGGA, v. (†)
1) lägga (ngt) på orätt plats, förlägga (ngt); jfr förlägga, v.2 7. Schultze Ordb. 2571 (c. 1755). (Brevet) måste .. vara förkommit eller misslagt af H:r Archiatern. CAlströmer (1765) hos Linné Bref I. 3: 79.
2) [efter isl. hendr eru einom i kné mislagðar] i det bildl. uttr. händerna äro ngn i knäna misslagda, för att beteckna klandervärd passivitet. Många vorde sägjande, at händerna äro oss i knäen misslagda, om vi ej skola hämna vår fader. Björner Lodbr. 55 (1737). —
-LÄSA, -ning. felläsa; förr möjl. äv.: feltolka; nästan bl. i pass. o. ss. vbalsbst. SvMerc. IV. 3: 125 (1759). I st. f. susade har S(tagnelius) måhända skrivit frusade, som lätt kan missläsas som det förra ordet. BRisberg i NysvSt. 1921, s. 90. —
-MANNA, adj. [jfr fsv. mismänna, f., omanlig person; till man, sbst.2] (†) förkvinnligad, feminiserad. Spegel (1712). Schenberg (1739). —
-MINNA, v., stundom -MINNAS, v. dep., -else (föga br., Björkman (1889)). refl., stundom dep., förr möjl. äv. intr.: begå minnesfel, minnas fel l. orätt. (Sv.) Missminna, v. n. 1. (t.) sich falsch erinnern. Möller (1807). Om jag ej missminner mig. Wetterbergh Altart. 157 (1848). För en tiotal år sedan — om jag ej missminnes. Pauli Konstn. 126 (1886, 1913). Farfar måtte emellertid missmint sig i fråga om rådjuret, som (osv.). SvNat. 1923, s. 236. —
-MINNE. (numera föga br.) minnesfel. BL 9: 317 (1843). Uppgiften beror väl på missminne. BotN 1906, s. 161. —
-MOD. [efter t. missmut; ordet klandrat ss. osvenskt i JournSvL 1801, s. 350] nedtryckt sinnesstämning, nedslagenhet, modfälldhet, modstulenhet, misströstan. RP 6: 175 (1636). Hans missmod oskiljaktigt fästadt är / Vid hans natur. Hagberg Shaksp. 7: 108 (1849). Där jag har gått med blicken sänkt / i missmod och bekymmer. Procopé Eget 55 (1927). särsk.
a) (†) göra ngn missmod, förorsaka missmod hos ngn, göra ngn missmodig. Jcke syntes heller rådsampt och tijdigt att göra folck missmood. HSH 21: 213 (1644).
b) (†) i förb. missmod att osv., misströstan (om) att osv. Cantzleren hafver inthed missmod att nåå induciarum prolongationem. RP 4: 12 (1634).
-MODIG. adj. till -mod. AB 1845, nr 103, s. 3. Missmodig och med krossade förhoppningar återvände .. (I. Nobel) till fäderneslandet. 3SAH XXXVII. 1: 24 (1926).
-MÅN, r. l. m. [jfr fsv. mismon, partisk åtskillnad, väld] (†) disproportion. Stridsberg Åkerbr. 90 (1727). Det tilkommer Physiologis at utforska orsaken til denna missmon (att av dödfödda barn två tredjedelar äro gossar). VetAH 1755, s. 91. —
-MÄLA. (†)
1) missäga sig. Vithus sade sigh hafva missmelt; han meente inthet 1,500, uthan 2,500 man. RP 7: 154 (1638).
2) förtala (ngn), framställa en oriktig beskyllning mot (ngn). Schultze Ordb. 3030 (c. 1755; ålderdoml.). —
-MÄLE. (†)
2) förtal, (falsk) beskyllning l. anklagelse, tillmäle. Schultze Ordb. 3030 (c. 1755). Wennerberg 2: 229 (1882).
3) varsel om ngt ont? Det blir då en obestridlig sanning, att förebud eller missmälen finnas i verlden. Zeipel Vasaättl. 401 (1846). —
-MÄRKA. (†) vanpryda. Fleckar, som halsen, bröstet och buken miszmerkia. Lindestolpe Frans. 29 (1713). —
-NAIV. (numera föga br.) tillgjort naiv. JournSvL 1798, s. 279. Den fullständiga tautologien .. blir ofta tröttande eller missnaiv. Wrangel Dikten 113 (1912).
Spalt M 1089 band 17, 1944