Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MISSUNNA mis3~un2a, förr äv. MISSUNDA, v. -ade (Forsius Fosz 259 (1621: miszvnnar, pr.) osv.) ((†) pr. -er UrkFinlÖ 2: 116 (1593), Swedberg Amer. 90 (1732). — ipf. -unde Lagerbring 1Hist. 2: 651 (1773), Braun Dikt. 1: 62 (1837). -un(d)te Svart Ähr. 76 (1560), Dalin Montesquieu 103 (1755). — sup. -un(d)t KOF 1: 241 (1575), Dalin (1853). — p. pf. -un(d)t AOxenstierna Bref 4: 244 (1646; n.), Grubb 203 (1665), Granlund Ordspr. (c. 1880; n.)). vbalsbst. -AN (†, Bullernæsius Lögn. 178 (1619), Swedberg Schibb. 275 (1716)), -ANDE (mera tillf., Stiernman Riksd. 1086 (1645), Sundén (1887)), -ELSE (numera bl. tillf., Bullernæsius Lögn. 178 (1619), Hamb. (1700)), MISSUNDNING (†, OxBr. 8: 328 (1636)); -ARE, -ARINNA, se avledn.; jfr MISSUND.
Ordformer
(-und(h)a 1619—1636. -unna 1534 (: miswnna) osv.)
Etymologi
[jfr d. misunde, ävensom t. missgönnen; av MISS- o. UNNA; formen missunda torde bero på inflytande från AVUNDA]
icke unna (ngn ngt); (med l. utan önskningar för egen del) känna olust l. harm inför tanken på att en annan har l. får (viss förmån o. d.); vanl. med både indirekt o. direkt obj.; jfr AVUNDA, AVUNNA. Svart Ähr. 76 (1560). E. f. N:de .. miszvnner migh mathen. UrkFinlÖ 2: 116 (1593). Jag missvnner ingom androm then förmohn Gud them vnner och tildelar. Swedberg Amer. 90 (1732). Man har til och med missunnat de graduerade .. det vördnadsvärda namnet Doctor. Höijer 4: 458 (1796). Ingen har hos oss missunnat något annat land att bildningen där går framåt. Vasenius Samkänsl. 54 (1901). Siwertz JoDr. 244 (1928). (†) Så at en man som tilförenna kräseligha .. leffuat haffuer, skal missunna sinom brodher och hustrunne .. at giffua någhrom thera aff sins sons köt. 5Mos. 28: 54 (Bib. 1541). särsk.
a) (†) i uttr. missunna ngt åt ngn, missunna ngn ngt. Will j miszunna roo åt then som Gudh then gier. Lucidor (SVS) 274 (1672). Dalin Vitt. II. 5: 62 (1738).
b) med det indirekta obj. utelämnat (underförstått); numera bl. ngn gg i pass. l. i p. pf. i adjektivisk anv. l. ss. vbalsbst. G1R 9: 192 (1534). Om miswndelse ey wore, tå gläddes hwar menniskia öffwer annars lycka och welfärdh. Bullernæsius Lögn. 178 (1619). Misvnt brödh smakar icke heller illa. AOxenstierna Bref 4: 244 (1646). (Det var gott) att veta, det hon nu inga ovänner ägde i världen samt att hennes lycka missunnades av ingen. Benedictsson 7: 57 (1882).
Avledn.: MISSUNNARE, m.||ig. (-und- 1619—1698. -unn- 1549 osv. -ynn- 1559) (numera bl. tillf.) person som är missunnsamt stämd mot ngn; förr äv.: ovän, fiende; jfr avundsman 1 o. 2. Anthen ifrå Danmarck eller andre våre missunnere. G1R 20: 204 (1549). I förtröstan på Konungens nåd gaf han altför stolta svar, när hans missunnare förebrådde honom hans lycka. Dalin Hist. 2: 278 (1750). WoJ (1891). —
MISSUNNARINNA, f. (tillf.) jfr missunnare. Dalin Vitt. 4: 314 (c. 1745). —
MISSUNNSAM, äv. MISSUNDSAM, adj. (-und- 1714 (: Miszundsamhet)—1932. -unn- (-vn-) 1699 osv.) som icke unnar andra gott; äv. i utvidgad anv., om sinnelag o. d. Cellarius 105 (1699). Äro vi af naturen så mycket missunsamma, at vi ej kunna se andra nytja det vi förakta? Ekelund Fielding 324 (1765). Prometeus, som rövar den gudomliga elden från de missundsamma gudarna. SvTeolKv. 1932, s. 111.
Avledn.: missunnsamhet, äv. missundsamhet, r. l. f. Frese VerldslD 158 (1714, 1726). —
MISSUNST, f. (†) missunnsamhet; jfr miss-ynnest. Ther en stijgher någhot högt, warder han och medh månges miszvnst och affwund beladd. Schroderus Liv. 906 (1626).

 

Spalt M 1111 band 17, 1944

Webbansvarig