| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOLL mol4, sbst.2, r. l. m., stundom n. (Gnosspelius Choralfr. 28 (1880), Cannelin (1921)); pl. (†) -er (Bellman).
mus. (i den nyare musiken) benämning på det tonsläkte som omfattar alla tonarter vilkas treklang består av en liten ters o. över denna en stor ters, (i motsats till dursläktet) uppfattat ss. bärare av veka l. vemodiga l. melankoliska känslor; äv. om varje särskild tonart som tillhör detta släkte, i sht i förb. med namnet på den för tonarten karakteristiska tonen, t. ex. a moll, ess moll, f moll osv. (se A, sbst. 4 c, ESS, sbst.1 b, F 4 b osv.). Visan går i moll. Koralen går i a moll. Bellman SkrNS 2: 57 (1776). Miklin Marpurg § 14 (1782). Preludierna på pianot gingo öfver i moll. Tavaststjerna Inföd. 42 (1887). Wulff Koralb. 21 (1912). — jfr CESS-, DESS-, DISS-, E-, ESS-, F-, FISS-MOLL m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl., i uttr. för vek l. nedstämd l. vemodig l. sorgsen sinnesstämning o. d. Leopold (SVS) II. 1: 200 (1785). Hans tal var stämdt i moll. Lundegård Prom. 1: 130 (1893). Arbetarebostäderna äro .. uppförda af gråsten, som ytterligare bidrager till att stämma landskapets färgton i moll. Siösteen ModBelg. 198 (1906).
-ANSLAG~02 l. ~20. (i vitter stil) bildl., i fråga om poesi, om de första inledande orden som anslå mollstämning; jfr anslag 6 b, 7 d slutet. Vetterlund StDikt. 64 (1894, 1901). Själva mollanslaget, versens fallande rytm öka den melankoliska nattstämningen (i Tegnérs Stjärnsången). Nilsson SvRom. 424 (1916). —
-KLANG. ofta bildl. 2SAH 57: 78 (1880). (Vi märkte icke) någon mollklang i hans väsen. Lundberg-Nyblom Fyrisån 35 (1931). —
-SKALA, r. l. f. den diatoniska skala vari de halva tonstegen ha sin plats mellan andra o. tredje samt sjunde o. åttonde tonerna i uppgående o. mellan andra o. tredje samt femte o. sjätte tonerna i nedgående. Mecklin BegTonk. 13 (1802). —
-SLÄKTE(T). sammanfattning(en) av molltonarterna i motsats till durtonarterna. Bauck 1Musikl. 1: 24 (1864). —
-SONAT. —
-STÄMD, p. adj. (i vitter stil) om musikinstrument, melodi, poesi o. d.: stämd i moll; vemodig, sorgsen, dyster. Levertin i Nutid 106 (1891). En mollstämd melodi. Åkerhielm FrämNamn 238 (1902). —
-TON ~tω2n.
1) ton i en mollskala; förr äv.: molltonart, mollskala. Londée Kellner 95 (1739). 2SAH 57: 72 (1880).
2) bildl.: mollklang, mollstämning. Bremer Hertha 194 (1856). En frisk moll-ton rådde i luft och landskap. Dens. GVerld. 1: 143 (1860).
Avledn.: molltonig, adj. (i vitter stil) som går i moll. Den molltoniga melodien. Knorring Axel 1: 30 (1836). —
-TONART~02 l. ~20. tonart vars huvudsakliga beståndsdelar utgöras av mollskalans toner; äv. bildl. Mankell Lb. 64 (1835). Quennerstedt Torneå 1: 98 (1901; bildl.). —
-TREKLANG~02 l. ~20. byggd av liten ters o. ren kvint inunder (räknat från högsta tonen) ss. grundackord för molltonart. NF 1: 99 (1875). —
-TUNG. (i vitter stil) vemodig, dyster. OlympSällskÅb. 1913, s. 116. Mörka och molltunga visor. Blomberg OronM 53 (1918).
Spalt M 1282 band 17, 1945