Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOLIT mon1oli4t l. må1– l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, sbst. r. l. m. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. monolith, fr. monolithe; av lat. monolithus, adj., l. gr. μονόλιϑος, adj., av μόνος, en, ensam, o. λίϑος, sten]
(i fackspr.)
I. sbst.: byggnadsdel (särsk. kolonn) l. skulptur (av större mått) som är utförd av ett enda stenblock. Andersson (1845). Waldenström Österl. 356 (1896). Thordeman KyrkArkit. 57 (1923). särsk.
a) om i naturen förekommande, fristående l. fritt liggande, större stenblock; äv. om sådant block upprest av människohand. Ekbohrn (1868). Fornv. 1938, s. 315.
b) byggn. betongblock l. -skiva som gjutits i ett stycke. GHT 1918, nr 259, s. 3. NDA(A) 1930, nr 297, s. 16.
II. adj.: monolitisk. Eichhorn KonstH 9 (1881). Venetiansk monolit gotik. 3UB 7: 146 (1929).
Ssgr (till I; i fackspr.): MONOLIT-BYGGE. byggnad utförd av ett enda stenblock. Munthe IslamK 188 (1929). —
-KOLONN. kolonn (se d. o. 1) uthuggen ur ett enda klippblock. NF 4: 178 (1880).
Avledn.: MONOLITISK, adj. (i fackspr.) till I: som liknar l. består av en monolit; som har avseende på monoliter. 2NF (1913). särsk. till I b. 3UB 7: 69 (1929).

 

Spalt M 1314 band 17, 1945

Webbansvarig