Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOLOG mon1olå4g l. må1– l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. t. monolog, eng. o. fr. monologue; av gr. μονόλογος, adj., som talar för sig själv, av μόνος, en, ensam, o. –λογος (se -LOG)]
en persons tal, då han talar för sig själv, ”samtal med sig själv”; äv.: dramatisk scen där endast en uppträdande talar; äv. allmännare: en persons tal, då han ensam för ordet, utan att åhörarna (få tillfälle att) yttra sig. Leopold 3: 234 (1799, 1816). Vissa berömda monologer, t. ex. den i Hamlet. ConvLex. (1823). (Lektorns) undervisningsmetod (bestod) huvudsakligen .. i monologer, då och då avbrutna av en abrupt fråga. Hellström Malmros 22 (1931).
Avledn.: MONOLOGISERA, v. tala för sig själv, hålla monolog(er). Almqvist Går an 84 (1839). UpsLäkF 1904—05, s. 167. —
MONOLOGISK, adj.
1) (†) om person: som gärna talar för sig själv. Hammarsköld SvVitt. 1: 138 (1818).
2) som har avseende på l. liknar monolog. Palmblad Fornk. 2: 372 (1845). I .. monologisk form. AntT XVI. 4: 39 (1897).

 

Spalt M 1315 band 17, 1945

Webbansvarig