| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTSÄGELSE mω3t~sä2gelse, vard. äv. ~säj2– (mo`tsäjelse Weste; mòtsä´gällse o. mòtsä´-jällse Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
vbalsbst. till MOTSÄGA, v.
1) till MOTSÄGA, v. 1: handlingen att motsäga ngn l. ngt, motsägande; vanl. konkretare, om yttrande som innebär ett motsägande l. en invändning; i sht förr ofta med anslutning till MOTSÄGA, v. 1 b, övergående i bet.: opposition, motstånd, protest(erande). Icke tåla (någon) motsägelse l. motsägelser. Möta, röna (förr äv. lida l. finna) motsägelse. OPetri MenFall L 3 a (1526). (Allmogen tvingade landshövdingen) samt Officerare och flere Betiänte och Invånare i Fahlun, oaktadt deras förbehåll och motsäjelse, at underskrifva en .. Skrift, angående Successions-Valet. PH 3: 2059 (1743). Företaget (att försvenska stavningen av fr. lånord) har förefallit nytt, och derföre funnit motsägelse. 2SAH 1: Föret. 36 (1801). Motsägelser, om än aldrig så ödmjukt framställda, retade honom alltid till ytterlighet. Carlén Repr. 18 (1839). Hans metod och resultat hafva i vissa fall icke gått fria för motsägelser. EkonS 2: 29 (1894). — jfr SJÄLV-MOTSÄGELSE. — särsk.
a) i uttr. utan motsägelse, utan att göra l. att ngn gör ngra invändningar, utan protest, utan gensaga; jfr b. Konung Eistens son Yngvar .. blef .. utan motsäjelse uphögd i sina fäders säte. Lagerbring 1Hist. 1: 115 (1769). Forssman Aftonl. 10: 126 (1902).
b) i förb. med bestämning som innebär negerande l. inskränkning, övergående i bet.: tvivel; vanl. i uttr. utan motsägelse, oemotsägligen, obestridligt, utan tvivel. HC11H 4: 161 (1675). Saken är så klar och fölgderna så svåre, at den icke kan vara underkastad någon motsäjelse. PH 6: 4452 (1756). Hans Excellence (greve Ekeblad) var utan motsägelse den ärligaste man, som någonsin ibland menniskor kunnat träffas. Höpken 1: 280 (1777). Wallquist EcclSaml. 1—4: 78 (1788). Östergren (1932).
2) till MOTSÄGA, v. 2: förhållandet att ngt motsäger l. är motsägande mot l. oförenligt med ngt annat; vanl. konkretare, om ngt som är motsägande mot l. oförenligt med ngt annat, ngt motsägande l. motstridigt; stundom: motsats. Förklara, lösa, häva en motsägelse. Detta yttrande innebär i sig självt en motsägelse. Uppvisa motsägelser i ett vittnesmål. Insnärja sig i motsägelser. De skenbara motsägelserna i anläggningen af denna plan kunna förklaras (sålunda). Höijer 4: 383 (1797). Den eviga motsägelsen mellan det poetiska och prosaiska i lifvet. 2SAH 12: 353 (1827). Min fars politiska åsigt var .. oklar och uppfylld af inconsequenser och motsägelser. Hwasser VSkr. 1: 48 (1852). Arbetarfrågan afser lösningen af denna motsägelse mellan rättsliga principer och faktiska förhållanden. EkonS 2: 507 (1901). NoK 129: 41 (1935). — jfr SJÄLV-MOTSÄGELSE. — särsk. i uttr. stå i motsägelse till ngt, förr äv. stå l. vara i motsägelse med ngt, motsäga ngt, stå i motsats till ngt. (Hycklarens) utseende och hjerta äro med hvarandra i motsägelse. Lidbeck Anm. 108 (c. 1825). (Då) straffen antaga ett menskligare och förnuftsenligare lynne .. synes benådningsrätten .. stå i ett slags motsägelse med sjelfva lagen. Oscar I Straff 135 (1840). Hammar (1936).
(2) -FRI. fri från motsägelser. Claëson 1: 246 (1858). Motsägelsefria logiska system. 19Årh. V. 1: 29 (1922). —
(2) -GRUNDSATS(EN)~20(0) l. ~02(0). (tillf.) log. = -lag(en). Boström Propæd. 31 (c. 1865). 2NF (1913). —
(2) -LAG(EN). log. den lag inom logiken som säger att ett o. samma begrepp icke på en gång kan både vara o. icke vara en o. samma sak. Leopold († 1829) enl. Grubbe FilosOrdl. NoK 129: 40 (1935). —
(1) -LUST l. -LUSTA. lust att säga mot, oppositionslust. Sundén (1887). Björkman Chaucer 196 (1906). —
(1) -LYSTEN. som har l. utmärkes av motsägelselust; oppositionslysten. Levertin Diktare 254 (1898). —
-LÖS. [jfr t. widerspruchslos]
2) till 2: som är utan motsägelser, motsägelsefri. Boström 2: 51 (1838). En inom sig och gentemot alla kända fenomen motsägelselös teori. 2NF 37: 1268 (1925). —
(2) -SATS(EN). (mera tillf.) log. = -lag(en). Lutteman Schulze KantCrit. 19 (1799). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
(1) -TECKEN. [jfr Luk. 2: 34] (i religiöst spr.) om Kristus ss. föremål för motsägelse. (Kristus) är et motsägelse-tekn, derpå .. (många) stöta sig och falla. Borg Luther 1: 241 (1753).
B (†): MOTSÄGELSES-ANDA, se A.
Spalt M 1490 band 17, 1945