| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUNSJÖR munʃö4r l. -œ4r, m.; best. -en l. -n; pl. -er (SUFinlH 2: 293 (1607), Östergren (1932)) ((†) -ar CIHallman 264 (1778); -s NHolgeri Troijenb. E 7 b (1632: Munseurs)); l. (numera bl. i fråga om fr. förh.) MONSIEUR mosjø4, vanl. med fr. uttal, m.
2) om mansperson som tillhör (l. gör intryck av att tillhöra) de bildade samhällsklasserna, herre (se d. o. 3); numera bl. ngn gg skämts. o. närmande sig bet. 3 samt, i formen monsieur, i fråga om fr. förh.; se för övr. anm. nedan. Forsius Fosz 342 (1621). Then min kärleek begära wil, / Skal wara rijk Munseur ther til. Chronander Surge F 2 a (1647). Der gick en dag en ung munsjör / med spade, flora och portör. Moll Dikt. 53 (1885). — särsk.
a) i sg. obest. (förr äv. best.) med efterföljande namn. Muntzr Lawilette. KlädkamRSthm 1609 A, s. 74 b. Så snart jagh får förnima Monsieur Spiringz resolution. OxBr. 10: 319 (1631). Monseurn Peer Johanson. EkenäsDomb. 1: 195 (1655). Studenten Munsieur Jonas Löneqvist. VDAkt. 1696, nr 28. Hvad får jag se när jag kommer hem? — Jo, munsjör Adolf i ett lifligt samtal med en af pigorna. Blanche En tr. upp 24 (1843). Sörman Särl. 96 (1926; ironiskt, om en bonddräng); jfr 3.
b) i obest. form ss. tilltalsord; äv. ingående i satssammanhanget o. ersättande ett 2:a pers. personl. pron. Visb. 1: 326 (c. 1620; pl.). Monsieur, jag ser, at I ären den Person, om hvilken jag har bedit Gud. Rydén Pontoppidan b 2 b (1766). Sitt stilla, tag min ros ej bort. / För Mossiö / Skal jag mö / I dessa böljor dö. Bellman (BellmS) 1: 96 (c. 1771, 1790). Östergren (1932). Anm. till b. Äv. utanför tilltal förekommer i bet. ’herrn i huset’ stundom (numera bl. i fråga om fr. förh.) sg. obest. i stället för väntad best. Carelius Hönsg. 15 (1751). Krusenstjerna Händ. 258 (1929).
Anm. till 2. Titeln monsieur (munsjör m. m.) synes i Sv. tidigast ha använts om fransmän, men snart äv. om svenskar (till en början i sht om adelsmän) o. så småningom ha använts mer o. mer allmänt; jfr: Monsieur .. brukas på utanskrifterna af brefven til alla i gemen. Biurman Brefst. 66 (1729). Efter hand kom ordets valör att sjunka så att det användes så gott som uteslutande om män i relativt låg samhällsställning l. om yngre män, t. ex. studenter o. d.; jfr språkprovet från 1696 under a; jfr äv.: Skolegossarna (i Växjö kallades) af sina lärare: Du, men Gymnasisterne: Monsieur. Af stadens invånare kallades djeknarna Monsieur och Gymnasisterne: Herre. Ödmann Hågk. 89 (c. 1805; uppl. 1918). Under 1800-talets förra hälft användes ordet ss. titel för hantvärksgesäller. Se för övr. Hellquist Namn 82 f. (1918).
3) [anv. utvecklad ur 2; jfr anm. till 2] (vard., numera föga br.) i skämtsam l. nedsättande l. hånfull anv.: ”figur” (se d. o. 4), ”gunstig herre” (se GUNSTIG 1 a δ), ”gynnare” (se d. o. 2), ”gök” (se GÖK, sbst.1 7), ”individ”. Collinius får stå före alt, den näsewijse monsieur. ConsAcAboP 3: 178 (1666). Tåckader munsiörar mena, att man alltid skall stå tillreds för deras capricer. CIHallman 313 (1778). Hon tog helt enkelt munsjören (dvs. den närgångne länsmannen) och stoppade honom under en soffa. PT 1904, nr 233, s. 3. Östergren (1932). — särsk.
a) (†) i sg. obest. med efterföljande hånfullt tillmäle; jfr 2 a. Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754). En sådan der munsjör Snus. Hagberg Shaksp. 1: 245 (1847). ”Hör på han, munsjör gröngöling!” sade Bræsig. Backman Reuter Lifv. 1: 288 (1870).
b) i sg. obest. ss. hånfullt tilltal; jfr 2 b. Håll mun, Munschör. Leopold 1: 270 (1808, 1814). Marsch pannkaka, min fina munsjör! Nordström Lack 101 (1912).
Spalt M 1594 band 17, 1945