| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUNTRA mun3tra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING (se avledn.); -ARE (†, Almqvist Hind. 34 (1833)); jfr MUNTRATION (se avledn.).
jfr AVMUNTRA.
1) motsv. MUNTER 1: åstadkomma att (ngn) blir livlig l. vaken l. rask l. pigg l. upplivad; ingiva (ngn) gott mod l. energi o. d.; liva l. uppliva (ngn); uppmuntra; numera bl. i anv. som kunna uppfattas ss. oeg. anv. av 2. (Hästen) bör ständigt öfvas och muntras, fast än han icke brukas på resa. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). När nåden mig muntrar och hägnar. Salvius BrudGrafskr. 68 (1740, 1757). De, som nyttja .. (läkemedlet), känna en styrkande och muntrande verkan. VeckoskrLäk. 1: 163 (1781). Där ligga de och sofva … Deras själar muntras af hvilan. Eurén Kotzebue Cora 33 (1794). Än muntrar han, än hotar han de tröga. Kullberg Tasso 1: 66 (1860). Lagerlöf HomOd. 126 (1908). — särsk.
a) (†) i uttr. muntra ngn till ngt l. (till) att göra ngt, uppmuntra l. ägga l. sporra ngn till ngt; äv. med saksubj. Kolmodin Rök. 80 (1728). Ther muntras hvar och en at fosterlandet tjena. JGHallman Vitt. 176 (1734). Bellman SkrNS 2: 109 (1778: till att). Berömmet muntrade Trimalchio att dricka. VLitt. 1: 519 (1903).
c) (†) med obj. betecknande egenskap l. värksamhet o. d.: ägga, liva; befordra. SvMerc. 1764, s. 347. Huru muntrade .. (Linné) icke ungdomens lärgirighet med en Kalms efterdöme. Odhelius ÅmVetA 1780, s. 23. Drifvarenas sång, / som muntrar bjelrade kamelers gång. Arnell Moore LR 1: 52 (1829).
d) (†) med sakligt obj. (jfr c), övergående i bet.: göra (ngt) lindrigt l. lätt, lindra, mildra. (Friheten) muntrar alt besvär. Dalin Vitt. II. 5: 44 (1742, 1755).
2) motsv. MUNTER 2: göra (ngn) munter l. glad; försätta (ngn) i en munter sinnesstämning, roa. Til at muntra sin broder, föreslår Helge et Tornerspel. Lagerbring 1Hist. 1: 131 (1769). Hans kamrater .. måste hitta på något att muntra honom med. Ekholm Torp. 13 (1923). (†) (Vid bärgen) muntras .. öronen .. af et .. tydeligt Echo. GbgMag. 1760, s. 439. — särsk.
a) (numera föga br.) med avs. på värksamhet l. tid. Agrell Maroco 2: 204 (1798, 1807). (Dalins ströverser) muntrade hoflefnaden. 2SAH 2: 191 (1798). Ett af .. (vinterns) nöjen, som redan muntrar våra aftnar, är spiselns brasa. Bremer Fad. 134 (1858).
b) (föga br.) refl.: förströ sig, roa sig. Ling Agne 88 (1812). Svensken .. muntrar sig mest under tak, och .. mellan skål och vägg. SKN 1841, s. 317. Lundquist Jensen HimmH 9 (1907).
c) i p. pr., om ngt sakligt: som gör ngn munter l. glad, roande, nöjsam, rolig. Möller (1790). Betraktelsen (i fråga) är icke muntrande men den är nyttig. Bergman LBrenn. 40 (1928).
1) (numera knappast br.) = muntra 1. KKD 10: 345 (1703). Täflan muntrar en up, de flitige drifva de lata. Nicander GSann. 41 (1766). Hagberg Shaksp. 3: 338 (1848). särsk.
a) (†) i uttr. muntra upp ngn att göra ngt l. till ngt, = muntra 1 a. (Denna glädje) muntra skal mig åpp att öpna Minnets-Port. LykkoPris C 1 a (1689). Envallsson Bob. 45 (1788).
b) (†) = muntra 1 c. (Du har) muntrat up min gång på dygdens bratta stig. Nordenflycht QT 1745, s. 6. Remmer Tart. 7 (1820).
2) = muntra 2. Du får försöka muntra upp honom en smula. Möller (1745). (Badgästernas) vänlighet muntrade upp henne. Bergman LBrenn. 175 (1928). särsk.
1) (†) till 1: uppmuntran. Nordenflycht (SVS) 3: 32 (1762). SvLittFT 1838, sp. 110. särsk. om person som uppmuntrar ngn. Du var oss i nöd / En muntran, en stöd. Dalin Vitt. I. 2: 39 (1741).
2) till 2: muntrande; numera bl. ngn gg konkretare: förströelse, muntration. Jag .. dröjer här .. för att få .. en liten muntran i sällskap med mina vänner. Geijer Brev 128 (1811). Detta .. kunde ej lända till muntran af de nedstämda sinnen. Atterbom C12 56 (1845). Östergren (1932).
MUNTRATION, r. l. f. [med avs. på ändelsen jfr byggnation, seglation m. fl.] (vard., skämts.) till 2: nöje, förlustelse, förströelse; i sht konkret: roande underhållning, muntert tidsfördriv, glad tillställning, nöjestillställning. En korps-tidning, som skulle åstadkomma någon liten ”muntration” i det eljest särdeles enformiga kadettlifvet. Braun Dikt. 1: Föret. 1 (1844). En af dessa muntrationer, som den tiden voro både på modet och i smaken, nemligen en stor utklädning. Carlén Skuggsp. 1: 334 (1861, 1865). Östergren (1932). jfr afton-muntration.
-råd. person som brukar roa andra l. som anordnar nöjen för andra, ”rolighetsminister”. SvTyHlex. (1851). Muntrationsrådet Höökenberg .. (har) i nära trettio år varit det uppväxande slägtets ”rolighetspappa”. SöndN 1862, nr 32, s. 2. SvD(A) 1929, nr 72, s. 10.
-ämne. (tillf.) om person som är föremål för skämt o. gyckel. Han .. blef ett stående muntrationsämne vid kafferep och supgillen. Strindberg Hafsb. 76 (1890). —
Spalt M 1599 band 17, 1945