| Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NAMNGIVA nam3n~ji2va, v. -giver, -gav, -gåvo, -givit, -given; l. NAMNGE nam3n~je2 (Adlerbeth HorOd. 141 (1817) osv.), pr. sg. -ger (Thorild (SVS) 1: 427 (1782) osv.), sup. -gett (Fahlcrantz 3: 108 (1864) osv.); se för övr. GIVA, v. vbalsbst. -GIVANDE (OxBr. 12: 259 (1637)), -GIVELSE (knappast br., Schroderus Comenius 4 (1639), Dalin (1853)), -GIVERI (†, Dähnert 408 (1746)), -GIVNING (se avledn.); -GIVARE (Schroderus Dict. 54 (c. 1635), BotN 1887, s. 70).
1) motsv. NAMN 1, 2: ge l. tilldela (ngn l. ngt) ett namn l. en benämning, kalla (ngn ngt); särsk.: tilldela (ett barn osv.) ett dopnamn; förr äv.: ge (ngn) öknamn. BtÅboH I. 2: 142 (1625; i bet.: ge öknamn). Uti förstonne .. blefwo icke straxt alla orter bebygde, och altså woro the icke eller nampngifne. Rudbeck Atl. 1: 10 (1679). FvSchéele i GestrHelsNation 1811—1911 93 (1911). — särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -else, konkretare: benämning, namn; äv. om sammanfattningen av alla namn (inom ett visst område). Han har lagdt Grundwahlen på heele Skickeligheeten (dvs. lärdomen), som wäl har lärdt Nampngifwelsen, både på Naturen och Konsten. Schroderus Comenius 4 (1639). Jämföre vi dessa namngifvelser med dem Kant utvalt för sinnets tre hufvudförmögenheter, så finne vi, at (osv.). VStyckUplKantPhilos. 28 (1798). Atterbom Minn. 198 (1817).
b) (föga br.) i utvidgad anv.
α) i uttr. med bet.: använda ett visst namn l. en viss benämning till l. om ngn l. ngt, kalla ngn l. ngt så l. så; jfr 2. Att han .. började namngifva sina fruar blott och bart med förnamnet. Almqvist TreFr. 2: 91 (1842). (Han) namngaf stjärnbilden Orions bälte med Friggarocken. Fatab. 1910, s. 7. särsk. (†)
α’) i uttr. namngiva ngt för ngt, kalla ngt för ngt. Om man .. af en öfverdrifven Enthusiasme namngifvit detta Funding System för et politiskt mästerstycke, som (osv.). LBÄ 5—6: 63 (1797).
β’) i uttr. belägga ngt med namngivande av det l. det, kalla ngt för ngt. När .. (David) belägger .. sin hierte-tienst med namn-gifwande af tro och redelig (osv.). Sahlstedt Hoffart. 42 (1720).
β) (†) uttrycka (ngt) i ord. (Musikens) tankar, fast de ej kunna med ord så tydeligen namngifvas och utsägas (osv.). Bergklint MSam. 1: 208 (1781). Känslan i människostoftet är alt. är, namngifven, Tanke. Thorild (SVS) 1: 43 (1781); jfr Därs. 52.
2) motsv. NAMN 1, 2: meddela l. uppge namnet på (ngn l. ngt); omnämna; (gm namns nämnande) peka l. ge anvisning l. göra (ngn) uppmärksam på (ngn l. ngt); äv.: lämna uppgift på (ngn l. ngt); utpeka; äv. (i skriftspr.) i uttr. namnge ngn såsom (förr äv. för) ngt, (med namns nämnande) uppge ngn vara ngt. Han namngav källan till sina uppgifter. Jörenn (har) nampngiffvitt her hoss två borgere i Elffzborghz by, som .. (till uppbörden) tienelige vare schole. G1R 20: 188 (1549). Åtskillige, dem Biskopen Hans Brask hade namngifvit, blefvo .. (i Linköping) råbråkade och uppå stegel satte. Celsius G1 1: 75 (1746). Hon uppgaf 2:ne, med hvilka hon haft oloflig beblandelse, .. af hvilka hon dock i synnerhet namngaf den .. (yngre) för fader till barnet. SGezelius (1780) i KyrkohÅ 1905, s. 225. Fornjother, den förste Regent i Svenska Norden, som kan namngifvas. Regnér Begr. 136 (1780). Sundblad Tusch 1: 83 (1887). Lindqvist Herr. 69 (1917). — jfr (†): En Polsk husar, som namngifves (dvs. uppges heta) Kowalowski. Mankell Fältsl. 556 (1859). — särsk.
a) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: vars namn är uppgivet (l. känt, ehuru det icke nämnes i sammanhanget), känd till namnet; äv.: som har upplyst om l. utsatt sitt namn. Artikelns författare är icke namngiven. Thenne wår Nordeske Magog .. säghes hafwa haft fem namngifne Söner. Skytte Or. A 4 b (1604). Den schweiziska litteraturen på franska tog sin början på 1300-talet, och Othon de Grandson .. är den förste namngifne skalden. 2NF 38: 246 (1925). (Skådespelarna) komma att vägra att spela, om en viss namngiven kritiker befinner sig i salongen. SvD(A) 1931, nr 310, s. 10. — särsk. i utvidgad anv.
α) (tillf.) om skrivelse o. d.: försedd med uppgift om författaren l. avsändaren. (Dagbladet i Oslo uppger att det) kommit anonyma men delvis även namngivna varningar till de norska myndigheterna (angående spionage). SvD(A) 1933, nr 297, s. 15.
β) (†) om lista: upptagande namn (på vissa personer). En .. ansenlig nampngifven lista på (konspiratörerna). 2RARP 5: 618 (1727).
b) (i sht i skriftspr.) refl.: uppge sitt namn; äv. närmande sig bet.: ge sig till känna (gm att uppge sitt namn). Tilstånd, at hålla den Bråtzlige, som sig ej vil namngifva, i anständigt förvar. PH 1: 182 (1742). Den tyske öfversättaren (av de indiska skådespelen), som .. numera namngifvit sig såsom en D:r Wolff, har (osv.). SvLittFT 1833, sp. 671. (Run-)Ristaren Gudfast har namngivit sig på följande ristningar. 2VittAH XXXIII. 5: 112 (1905, 1925).
c) (numera bl. tillf.) med abstrakt objekt betecknande egenskap l. handling o. d. Bullernæsius Lögn. 225 (1619). (Prästerna skola icke i predikningarna) namngifwa och beteckna någre Stumme, och hoos osz i gemeen obekante Synder. Kyrkol. 2: 2 (1686). Man skulle svårligen kunna namngifva något stort och lyckadt företag i någon menniskoålder, hvarvid ett allmänt interesse ensamt varit den verkande driffjädern. 2SAH 7: 179 (1815).
d) (†) konstruerat med indirekt frågesats: (med nämnande av namn) uppge l. ange; jfr 6, 7. Förundrer Osz att I icke haffwe namngiffwitt, hwilke Städer och orter ther medh (dvs. med pesten) äre besmittade. Stiernman Com. 1: 219 (1572). Hvilken denne var, namngifves icke. Strinnholm Hist. 4: 123 (1852).
e) (†) i uttr. namngiva ngns namn, nämna ngns namn. När berörde Fäder .. slijke Kyrkiolärares Nampn nampngifwa. Schroderus Os. III. 1: 290 (1635).
f) (†) anteckna (ngn med utsättande av namn). De (minderåriga), för hvilka teknas (i änke- o. pupillkassan), .. (komma) at namngifvas med sina för- och tilnamn. PH 8: 60 (1765).
3) (†) motsv. NAMN 1: ange (ngn) ss. lämplig (till viss tjänst), föreslå (ngn till ngt). Thet nu ecclesia i Helsingforss icke vill beholla then man, som tijdt sender var med H. K. M:tz confirmation efter consistorii namngiffvande. OxBr. 12: 259 (1637). Till hwilken ende wij hafwom welhat nampngifwa och föreslå wyrdighe och wäll(är)de hr. Andream Caroli Bolhemium. VDAkt. 1676, nr 18. HH XXI. 1: 228 (1712).
4) (†) motsv. NAMN 1, (3): utse; utnämna; äv. i uttr. namngiva (ngn l. ngt) till (ngt). G1R 26: 610 (1556). Grissback ved Stoora Kopparbergett (har) med Collegii veetschap sielff nampngifvit och tillsatt bergmestare. OxBr. 11: 126 (1646). Jagh (har) därtill (dvs. till mötesplats) nampngiffvit staden Gemünde. Därs. 8: 736 (1648). Hans fader blef nampngifwen till at blifwa artollerie kusk. VDAkt. 1712, nr 140.
5) (mera tillf.) motsv. NAMN 2; med avs. på växt l. djur o. d.: bestämma (se BESTÄMMA, v.1 7 b) o. ange namnet på. (Jag) blef .. anmodad, at genomgå och namngifva en hop okände Mineralier, Insecter och Örter. Thunberg Resa 1: 17 (1788).
6) (†) motsv. NAMN 2, 2 f: lämna precis uppgift om (ngt), specificera, precisera; äv.: redogöra för. Uthi hvar och en vore siosteder skall nampngifvit blifva, huru månghe skep til sioes brukas schola. RA I. 1: 495 (1546). Denne sedell, som jag hafuer nampngifuit, huad som jag vijll gifua s. Beata i mårgongofua. OxBr. 11: 43 (1623). De stolar (dvs. kyrkbänkar), som Per Benchtsson i Störarp haf(ve)r uthj sijn inlaga nampn gifuit. VDAkt. 1676, nr 116. Schönberg Bref 3: 144 (1778). — särsk. i fråga om pänningar o. d.: ange l. uppge storleken av (en summa o. d.). RA I. 1: 414 (1544). (K. M:t) begerede .. en hielp aff stadenn och malmerne, och nampngåfue fijra twsent daler, eller thes wærde i sÿlfuer. 3SthmTb. 1: 47 (1592). Vnderhåldhet sitt skall han säkert bekomma som dhet dhen 11 Jan: senast uti .. Consistorio nampngijffwet .. bleeff. VDAkt. 1671, nr 75.
7) (†) motsv. NAMN 2, 2 a; konstruerat med att-sats l. med ack. med inf.: uppge l. påstå (ngn vara l. göra ngt); äv.: tillskriva (ngn ngt), beskylla (ngn för att vara ngt osv.). En qvinnesperson han hadde i sit följe hvilken han namgaf vara sin hustru. VDAkt. 1735, nr 26. Nu namngifver icke Lucas, at .. (Jesus’ föräldrar) just förundrade sig öfver det Simeon sade. Borg Luther 1: 209 (1753). Vår Vän, ehuru kanske namngifven för at icke väl hafva tolt motsägelser (osv.). Schulzenheim ÅmVetA 1806, s. 47.
1) till 1: förhållandet att ngn l. ngt tilldelas ett namn; handlingen att tilldela ett namn; äv. (tillf.) närmande sig bet.: namngivningsakt, dopakt; äv.: (bruk l. sed i fråga om) val av namn. Lagarna för nordisk namngivning (språkv.). Prinsessan förrättade namngivningen av fartyget. Linc. (1640). Regler för namngifning. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 26. Namngifningen var i hednatiden en helig handling. Rydberg Myt. 1: 481 (1886). Fördelen av enhetlig namngivning (för växterna). SvD(B) 1945, nr 335, s. 8.
2) (†) till 1, närmande sig bet.: namn, benämning. Lindfors (1824; lat.: nomen). Meurman (1847; ry.: nazvanie).
3) (†) till 2, (3, 4): nämnande l. uppgivande av (ngns) namn; äv.: förslag, utnämning, nominering. Linc. (1640). Drottningen skickade Prinsen tillbaka med det svar, att hon .. fordrade den ifrågavarande namngifningen (av upphovsmannen till skvallret). Franzén Minnest. 2: 103 (1823). Dalin (1853).
-gåva. (om äldre förh.) De gifta kvinnorna (gingo) in till Ylvas son, för att enligt gammalt bruk bringa honom namngivningsgåvor och goda önskningar. Bengtsson RödOrm 2: 52 (1945).
-princip. (i fackspr.) om sedvänjor o. regler ang. namngivning. Fries BotUtfl. 1: 131 (1843). BtRiksdP 1905, 8Hufvudtit. s. 344. Fornv. 1919, s. 148.
Spalt N 80 band 18, 1946