| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NOG nω4g, oböjl. adj. (jfr anm. 1:o, 2:o) o. adv.2, i sht i Götal. äv. (starkt bygdemålsfärgat) NOCK nok4 l. nωk4, oböjl. adj. o. adv. Anm. 1:o Enstaka förekommer formen nogt ss. n. i G1R 16: 137 (1544) [jfr fsv. noght (enstaka), nog, tillräckligt]. 2:o I analogi med vissa förb. med prep. till (t. ex. till handa) förekommer enstaka formen noga i uttr. till noga (se I 1 d). 3:o Ss. förstärkningar av nog (nock) i bet. I o. II användas sådana omskrivningar som mer än nog, över nog o. (vard.) Gudi nog (se GUD II 2 c).
I. ss. adj.; vanl. (jfr 1 j, 3 slutet) i substantivisk funktion.
1) så mycket (av ngt som uttryckligen anges l. som framgår av sammanhanget l. situationen l. är till sin art obestämt) som behöves l. som ngn behöver l. vill ha l. önskar o. d.; tillräcklig mängd l. myckenhet; tillräckligt mycket (av ngt); tillräckligt; till fyllest; äv. bildl., i fråga om ngt abstr. (o. därvid stundom övergående i adjektivisk anv.; jfr j); äv. (i sht i högre stil) i uttr. ngt är ngn (l. ngt) nog, ngt är tillräckligt för ngn (resp. ngt); förr äv. i uttr. göra nog, vara tillräckligt, vara till fyllest. G1R 1: 32 (1521). För twhundradhe penninga brödh wåre icke noogh till ath hwar finge itt litit stycke. Joh. 6: 7 (NT 1526; Bib. 1917: nog för att). Är thet idher (dvs. Levis söner) icke nogh at Israels Gudh haffuer aff skildt idher jfrå then menigha Israel? 4Mos. 16: 9 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). At the vthi Befästningen (dvs. Kexholm) .. hade nogh aff Kruut, Lod, och Proviant. NAv. 11/9 1656, nr 2, s. 3. At the kunna bekomma nogh päningar. Bolinus Dagb. 40 (1668). Vi vete det (nämligen om vi äro Guds barn) icke med nog visshet. Nohrborg 626 (c. 1765). Hvartil dolk och sabel, der flugsmällan gjorde nog? Kellgren (SVS) 2: 261 (1787). Ha nog at lefva af. Weste (1807). (Homeros) ägde icke nog af reflektion för att finna intresse i en psykologisk analys. Schück VLittH 1: 49 (1898). För detta ändamål (dvs. växternas näring) finnes nog med kalk i så godt som all jord. LfF 1915, s. 254. — jfr FULL-NOG. — särsk.
a) i ordspr. Gerigheten haffuer aldrigh nogh. SvOrds. A 7 a (1604). Ingen j wärlden säger sigh haffua nogh. Därs. B 3 a. Mången haar för mycket, men ingen haar nogh. Grubb 549 (1665). Nog är stor rikedom. Ström SvenskOrdspr. 341 (1926).
c) [jfr fsv. i nog, i mängd, mycket, ganska, isl. í nóg, i riklig l. tillräcklig mängd] (†) i uttr. i nog (med ngt), tillräckligt mycket (med ngt). Meden thu hafuer i noch medh fara (dvs. tillräckligt mycket att göra med att fara), så läth Anders åffuann åth Åddewall (dvs. Uddevalla). SkrGbgJub. 6: 294 (1593).
d) (enst., †) i uttr. till noga, i tillräcklig mängd, tillräckligt. At .. Lapparna sielfwa deras dageliga Spijs där af (dvs. av fisken i sjöarna) till noga hafwa. Landsm. XVII. 3: 23 (1672).
e) i vissa numera obrukliga anv. av uttr. nog av (jfr h α).
α) i uttr. det är (ngn) nog av, i förbindelse med en sats som anger ngt som är tillräckligt: det är tillräckligt (för ngn); ofta i det ss. en satsförkortning använda uttr. nog av, inledande en att-sats som anger ngt (i sht ngt som betecknar ett urval av l. alternativ till vad som förut nämnts) som är tillräckligt: det är tillräckligt (att osv.). VDAkt. 1671, nr 22. Oss är det nog af, när vi förstå Evangelium i des summa och hufvudstycken. Borg Luther 2: 176 (1753). Om min herr bror skrifver rättaren till så är det nog af. ÅgerupArk. Brev 17/6 1753. Tro icke att om namn och slägt / Jag svar begär, / Nog af att ni bär kyrkans drägt. CVAStrandberg 1: 258 (c. 1870).
β) i uttr. nog av med ngn l. ngt, (det är redan) tillräckligt med ngn resp. ngt. Jag stjäl mig bort, at ej mit bröder-tal förmera, / Nog af med dem jag har. GFGyllenborg Vitt. 1: 107 (1759, 1795). Nog af med komplimenter. Nordforss (1805).
f) i uttr. vara sig själv nog, själv vara tillräcklig (i olika avseenden) för sig (sina behov, intressen o. d.), icke behöva l. (vanl., med klandrande bibet.) vilja ha hjälp av l. samarbete o. d. med andra. Jesus behöfver ingen ting; .. Han är Sig Sjelfvom nog. Nohrborg 597 (c. 1765). Vår konst att njuta är, hans (dvs. odalmannens) var umbära, / Och sjelf sig vara nog, var all hans lära. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). Den, hvilken såsom egoist isolerar sig och vill vara sig sjelf nog. Wikner Tank. 161 (1872). Troll, var dig själv nog! Lundgren Ibsen Gynt 72 (1927; nor. orig.: Trold, vær dig selv — nok).
g) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i uttr. hava nog, om mat som kokas l. stekes o. d.: ha fått tillräcklig värme (gm kokning osv.), vara färdig- (kokt osv.). Lät sedhan siudhan (dvs. låt sedan haren koka) til han hafwer nogh. Kockeb. B 5 a (1650). Warg 52 (1755).
h) i vissa uttr. i fråga om muntlig l. skriftlig framställning.
α) i det adverbiella uttr. nog av (äv. sammanskrivet: nogav04), i β’ äv. enbart nog, eg.: tillräckligt mycket sagt (skrivet osv.) om denna sak (jfr AV II 12).
α’) använt av den talande för att avbryta ett (onödigt utförligt) resonemang o. för att markera övergången till ngt annat: allt nog, vare därmed hur som helst, i alla händelser, lika mycket. Leopold 1: 15 (1790, 1814). Dertill (dvs. till en utförlig skildring av hur man drack) det fattas mig förmåga, tid och ord. / Nog af, här dracks så starkt, att Jofur föll i backen. Lannerstierna Vitt. 27 (1791). Hvem som först ledde samtalet på giftermål, vet jag icke, men nog af, vi kommo på det kapitlet. De Geer Minn. 1: 99 (1847, 1892). Antingen detta nu var blott en lycklig ingifvelse, eller .. (Kolumbus) hade mera bestämda tecken till land — nog af, redan följande dagen nådde lodet botten. LbFolksk. 472 (1868). SDS 1945, nr 342, s. 27.
β’) (†) använt för att avbryta ngn i hans tal o. d.: sluta, håll upp, stopp. Nog, mine barn, nog af! Er sång må nu uphöra. Murberg Racine Ath. 47 (1776). ”.. Det var händelsen som förde mig hit och…” ”Nog af, Herr Magister,” afbröt honom flickan, ”det är ej allt händelse, fastän det synes så ..”. Wetterbergh Sign. 276 (1843).
β) i sådana uttr. som nog sagt, nog om det l. det, äv. enbart nog, varmed den talande (skrivande) avbryter sin framställning i den tanken att det sagda (skrivna) är tillräckligt för det avsedda syftet; stundom (i sht i uttr. nog sagt) övergående i bet.: kort sagt (se KORT, adj. 4 b). Stiernhielm Arch. F 3 b (1644). Men noog om sljka Diur! Här stå än fleer tilbaka / Them iag ej kan it Rum i thenna Book försaka (dvs. förvägra). Spegel GW 236 (1685). Han kunde då ej heller komma ihåg, att Karl Anton .. kallat honom för .. nog sagdt, både det ena och det andra. Geijerstam LycklMänn. 115 (1899).
i) i uttr. det är icke nog med (förr äv. det är icke nog), styrande en att-sats o. korresponderande med ett uttryck i en följande sats (ofta innehållande ett även l. också) vilket anger en stegring av det som utsäges i att-satsen; äv. i det konjunktionella uttr. icke nog med att, stundom äv. icke nog att, icke blott att (osv.), ofta korresponderande med ett även l. också i en följande sats. Kellgren (SVS) 2: 91 (1781). Men ej nog, att man med de andligas gods velat betäcka statsskulden; man indrog äfven (osv.). Ekelund NAllmH II. 2: 13 (1838). Det var inte nog med att .. (drängen) högg sönder veden i vedskjulet, han bar också in den i stugan. TurÅ 1910, s. 103. Grimberg VärldH 10: 483 (1941).
j) (†) i predikativ ställning, med rent adjektivisk funktion: tillräcklig. När .. (Kristi tjänares) tjenst är nog och uthe (dvs. slut). BL 18: 305 (1727). särsk. [jfr motsv. anv. i d.; möjl. ellips för: nog kokt, stekt (osv.)] pregnant, i uttr. vara l. varda nog, om mat (bröd) som lagas (gräddas): vara resp. bli tillräckligt kokt (stekt, gräddad osv.), vara osv. färdigkokt resp. färdigstekt l. färdiggräddad. Lät så siudhat (dvs. låt så spadet koka) til Fisken är nogh. Kockeb. C 4 a (1650). Gifw .. (citronbröden) lagom wärma till desz de warda nogh. Rålamb 14: 131 (1690).
2) (†) substantiverat, ss. beteckning för det förhållandet att ngt är tillräckligt l. att ngn har tillräckligt (av ngt); äv.: känsla av (tillfredsställelse över) att ha tillräckligt (av ngt); äv. om det som är tillräckligt för ngn. Frese VerldslD 16 (1715, 1726). Min jordtårf är mit Nog. Tessin Bref 1: Föret. 5 (1756). All sällhet är en evigt förnyad krets af begär och nöje och nog och åter begär. Thorild 4: 109 (1794). Samhället är .. ett brokigt marknadshvimmel, .. der ingen dock finner sitt tillräckliga nog. Wallin Rel. 1: 348 (1821, 1825). (I en viss översättning) stöter .. (man) på ett bristande nog af det i uttrycket sanna, träffande, lifliga, passande o. s. v. 3SAH 37: 248 (1846). Wulff Leopardi 322 (1913).
3) (†) i allmännare anv. av 1: stor myckenhet l. mängd (av ngt); mycket; äv. i uttr. för nog, för mycket (se FÖR, adv.4 1 b). 8 (mars) war iagh utt reden .., sågh iagh noch såmmerfugler. Carl IX Cal. 106 (1596). Komma här til Academien nogh aff tysk nation som studera. Rudbeck Bref 1: 37 (1664). (Böj tillbaka huvudet på den sjuka hästen så mycket) at han kommer väl åt at svälja, på thet sättet kan man slå i honom så nog (näml. medicin) man vil. Broocman Hush. 3: 27 (1736). En belägring, som på bägge sidor hade kostat nog folk. AsiatB 2: 556 (1747). Livin Kyrk. 40 (1781). — särsk. i adjektivisk funktion: mycken; stor. (En åtgärd som) således (måtte) blifwa hans effterlåtne wärnlösa Enkia samt omyndige faderlöse barn till nog hugnat. BraheBrevväxl. II. 1: 89 (1657). Ärte-åkrarna taga .. (av mjölktisteln) nog skada. Aspelin Fl. 44 (1749). Men håll! jag tröttnar vid at skrifva: / Bland så nog galenskap, jag sielf kan galen blifva. Wallenberg (SVS) 1: 104 (1769). Forsström Dagb. 78 (1800).
II. ss. adverbiell bestämning till enskilt ord.
1) ss. efterställd bestämning till sbst.: i tillräcklig mängd l. myckenhet l. utsträckning; till fyllest; äv. allmännare, övergående i bet.: i stor l. riklig l. överflödande mängd l. myckenhet l. utsträckning, i överflöd; i rikt mått; äv. bildl. i fråga om ngt abstrakt. Ha mat nog hemma. Mer än nog, äv.: i överflöd, i rikt mått. J riighet ær dogh briisth noogh paa pæninga ther for wthan. G1R 1: 205 (1524; ironiskt). Then sin åker brukar han skal få brödh noogh. Ordspr. 28: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: till fyllest). Nielsz i Öÿa hade pläget dem wäll, och giffuet dem drÿcke meer en nogk. 3SthmTb. 1: 234 (1594); jfr 3 a. Hafwa och hwar (av dem som handha utskrivningen) vthi sit kal myndighet nock, fehl och brister at bota. Gustaf II Adolf 44 (c. 1620). Då .. (fienderna) bekommo skyfflar och spadar nog. HC11H 7: 124 (1676). (Han) saknade förmodligen själfständighet nog för att (osv.). NordT 1884, s. 49. ”Skiner solen .. (på Urbandagen) blir det vin nog”, säger man i vinodlande länder. UNT(A) 1946, nr 120, s. 8. — särsk. i uttr. tids, förr äv. tid nog, i tillräckligt god tid, tillräckligt tidigt. HB 2: 285 (1596). At man menar sig tijd nog komma i Kyrckian, om man kan komma allenast för Predikan begynnes. Ekman Siönödzl. 161 (1680). Det är tidz nog .. i sommar att anholla der om. ÅgerupArk. Brev 28/2 1702. Det vore tids nog att tänka därpå (dvs. på en ministärförändring), om vi icke framdeles kommo öfverens. De Geer Minn. 1: 270 (1892). särsk. mer l. mindre ironiskt.
α’) i fråga om ngt icke (enbart) angenämt o. d. som kan tänkas hända ngn. Ondt Bodskap kommer tijdh nogh. Grubb 633 (1665). Orådh kommer tijdh nogh. Dens. 653. Sjung medan du kan, tids nog får du sucka. Jolin MSmith 61 (1847). Sedan hon tänkt den tanken (att Jonas skulle komma att betyda allt för henne) .. tänkte hon inte mer. Tids nog fick hon tänka! Bergman JoH 17 (1926).
β’) (†) i fråga om förfluten tid: allt för tidigt. Tidh nogh wardt iag från tig kommen, / tidh nogh wåår skilszmäsza stodh. Visb. 3: 174 (1651).
2) ss. bestämning till adj. (o. adv.): i tillräcklig grad; tillräckligt; placerat före l. (mera sällan då adjektivet står attributivt före sitt huvudord) efter huvudordet (jfr c): särsk. i sådana uttr. som stor nog l. nog stor (för l. till) att göra det l. det. Han är stark nog att lyfta 100 kilo. At twædrecth .. haffuer lenge nooch warith j riikit. G1R 2: 10 (1525). (De missnöjda bönderna) kunde .. (om krigsfolket drog sig tillbaka) haffua bliffuit dristige noch thill at fölga efter in för Stocholms portt. Brahe Kr. 45 (c. 1585). Wijs man, är rijk nogh. Grubb 859 (1665). Personer af nog liten aktning för allmänheten .. för at (osv.). Nordforss Theaterdir. 77 (1799). En tid, som vår, då verlden stått nog länge, för att något nytt mer skulle kunna uppfinnas. Almqvist JK 14 (1835). En är säll nog, när han kan vara hjertligen förnöjd med sitt. Dens. Lad. 22 (1840). Min beundran .. var nu icke längre stark nog att skydda mig för .. frestelser. Hallström Händ. 16 (1927). — särsk.
a) med svagare förknippning (utan direkt tanke på att den av adjektivet uttryckta egenskapen föreligger i tillräcklig grad) mellan nog o. en till adjektivet hörande bestämning: så (.. att osv.); vanl. med efterställt nog; i sådana uttr. som han var vänlig nog att hjälpa mig med (att lyfta upp) kappsäcken; jag var dum nog att inte skaffa hela serien (av böcker, frimärken o. d.) på en gång. Är du förblindad nog, att ej skåda de faror dig omge? Adlerbeth Æn. 98 (1804). Han var artig nog att låna mig en bok. Schulthess (1885). Han var förståndig nog att icke springa med .. (sina dikter) till någon förläggare. Nyblom Minn. 2—3: 87 (1904).
b) i allmännare anv., ss. ett uttryck för den talandes åsikt att ngt i viss grad är beskaffat så l. så: tämligen, ganska; i rätt hög grad; mycket; synnerligen; icke så litet; riktigt; förr äv., framför en komparativ: betydligt; stundom, i sht i satser som innebära ett medgivande, närmande sig användningen av ett satsadverbial med bet.: helt visst, (alldeles) otvivelaktigt (jfr III 4 b); stundom mer l. mindre pleonastiskt; numera nästan bl. ss. efterställd bestämning till predikativ l. adverbial. Sin glömska fick han betala dyrt nog. En eldsvåda som var svår nog att släcka. Ett ordspråk vars innebörd man lätt nog fattar. Ett exempel som är lärorikt nog. Jag inser visserligen att företaget i flera avseenden kan vara riskabelt nog. Snart, ofta nog, ganska snart resp. ofta. (Under vissa förutsättningar) skulle hans ordh vnderliga noogh hengia til hopa. OPetri PEliæ a 2 a (1527). Bröllupitt (gick) ståttelige nock thill. Brahe Kr. 58 (c. 1585). Han (var) nu nog bekymmrat om sin nöd. Reenhielm OTryggw. 54 (1691; isl. orig.: miòg á hyggiofullr). I ty tvärstreken emellan orden Banco-Transport och Sedel äro nog gröfre, eller tiockare på de falska (än på de äkta sedlarna). PH 5: 3632 (1754). (Den engelska drottningen) har et nog litet ansigte. Wallenberg (SVS) 1: 126 (1769). Insigt förbättrar .. sällan nog charakteren. Palmblad Norige 366 (1846). Med liten nog manstyrka .. begaf han sig ”Jutarna” till mötes. Afzelius Sag. VIII. 2: 20 (1857). Det är en allvarsam sak nog (för ett land) att befinna sig i .. (aggressiva staters) närhet. Samtiden 1873, s. 705. Den nog egendomliga orsaken till att detta poem utsköts ur hans andra samling, framgår af (osv.). Warburg Snoilsky 282 (1905). De övriga (examens-)dagarna blevo heta nog, men ingen som denna. Lagerlöf Top. 106 (1920).
c) [specialfall av b] (ngt vard.) i förb. bra nog.
α) i förb. med adjektiviskt bra; i fråga om storlek, utsträckning o. d.: stor, ”god”, ”duktig”, ”ordentlig”; jfr BRA I 10. Skörden hade varit bättre än man vågat vänta och Per kunde lägga opp till utstyrseln en bra nog summa. Strindberg SvÖ 2: 182 (1883). Nu är .. bort till grafven / en bra nog bit igen. Gellerstedt Efters. 140 (1891). Väring Frost. 283 (1926).
β) i förb. med adverbiellt bra.
α’) mycket, ansenligt, åtskilligt, ”ordentligt”; jfr BRA II 5. En bra nog afsvalnad ugn. AHB 92: 29 (1876). Quennerstedt LifvVäg. 12 (1906).
β’) med allmänt förstärkande innebörd: mycket, ganska; något väl, väl; jfr BRA II 6. LdVBl. 1888, nr 88, s. 3. Oftast är tonen (i en viss novellsamling) bra nog dyster. PT 1899, nr 245, s. 3. (Det är) ett bra nog kompliceradt företag att undersöka det svenska folklynnet. Därs. 1911, nr 185 A, s. 2.
d) [specialfall av b] i förb. med nära (när) o. nästan.
α) i uttr. nära (förr äv. när) nog, i Finl. stundom nästan nog, nästan, så gott som, i det närmaste, närapå. OxBr. 5: 11 (1612: när). Hagberg Shaksp. 1: 375 (1847). Förklaringen var hållen i en mycket sjelfständig ton, nära nog på gränsen af förebråelser. 2SAH 55: 211 (1878). Högst uppe på spetsen står en nära nog utdöd en. Wigström Folkd. 2: 83 (1881). Söderhjelm Runebg 2: 294 (1906: nästan nog). UNT(A) 1943, nr 56, s. 2.
β) (†) i uttr. när nog l. nära nog l. nog nära, ganska nära. Stiernhielm Arch. C 3 a (1644: när nogh). Att han nogh nära huset .. blifwit öfwerfallen. ConsAcAboP 8: 474 (1704). Att du nog nära skall släktas på honom. Kellgren (SVS) 6: 41 (1775).
e) i förbindelse med ett omedelbart föregående (l. ngn gg efterställt) adj. i n. (förr äv. ett sbst.) bildande en satsförkortning som innehåller den talandes omdöme om det meddelade. Klokt nog hade han köpt biljett i förväg. Freja 1836, s. 106 (med efterställt adj.). Bland alla sina tusen omsorger hade han, skam nog, glömt bort kofodret. Almqvist Grimst. 19 (1839). I Skåne heter .. (Orions bälte) märkligt nog flerastädes ”Marierocken”. Ydun 1870, s. 65. Författaren har, underligt nog, förstått att göra denne passive man för oss sympatisk. PT 1900, nr 82 A, s. 3. På så sätt blev jag vittne — indiskret nog — till det allra kostligaste kärleksgnabb. Bergman JoH 86 (1926).
f) [utvecklat ur b] (mera tillf.) med starkt förbleknad bet., i rent pleonastisk anv. Sedan några svenska artillerister i hast nog blifvit ditbeordrade (dvs. till kanonerna). Aminoff Krigsg. 359 (1904). — särsk.
g) [utvecklat ur b] (numera föga br.) alltför; något väl, nästan väl; väl; bl. med nog före sitt huvudord. G1R 24: 399 (1554). Jag, som nu börjar blifva nog tung at rida i dessa ganska steniga och svåra Sockne-vägar. VDAkt. 1760, nr 405. Det har någon gång förekommit mig .. som talade man nog ohejdadt, nog storordigt, nog mångordigt .. öfver gudomliga ting. Böttiger 4: 228 (1859, 1869). Det må lemnas därhän, huruvida .. (H. Spencer) ej stundom är nog pedantisk. PT 1902, nr 188 A, s. 3. Nog många för det lilla utrymmet. Östergren (1933).
3) ss. bestämning till verb.
a) i tillräcklig grad l. utsträckning; tillräckligt; förr äv. allmännare: i hög l. högsta grad, mycket. RA I. 1: 468 (1546). Oleff Burman .., Som .. meere en nock sin ohöffuelighe mund brucket hade. SthmTb. 5/7 1596. Brander (dvs. flöjelstänger) bruka the nogh i ångermanland på taken. Bureus Suml. 41 (c. 1600). Wercket prijsar sin Mestare sielfft noogh. FörsprPsalt. 1 (Bib. 1618). Herr Puffendorff och T. Wester, som bägge med mig däröfwer nog förundra, at (osv.). HC11H 2: 150 (1685). Nog, mer än nog, af dig, jag redan straffad är. Adlerbeth HorOd. 195 (1817). Jag (har) alltid haft en naturlig benägenhet att icke nog betänka mig. De Geer Minn. 1: 82 (1892). Ni har varit så god, .. att jag ej vet, huru jag nog skall kunna tacka er. Lund SkenGavl. 3 (1914).
b) (†) med bestämdhet, klart o. tydligt; nogsamt; ss. bestämning till sådana verb som utlova, märka, ge tillkänna. Påå hvilkitt (missförhållande) boott ske skall, haffve the nog utloffvatt. G1R 24: 562 (1554). LPetri Kyrkiost. 12 a (1566: giffuer han nogh tilkenna). Aff alt thetta som nu sagt är kan nogh merckt wardha att troonnes prædican .. icke slår godha gerningar nidher. KOF 1: 191 (1575).
4) (ngt vard.) i uttr. nog så.
a) [jfr liknande anv. i dan. o. nor.] tämligen, ganska, inte så litet. Att konsten att väl uttala vers blifvit nog så sällsynt på svenska scenen. FoU 25: 149 (1862). En platå, hvilken utan tvifvel sommartid blir nog så treflig. GHT 1896, nr 75, s. 2. (Han) höll på (att spela) nog så länge, innan han steg upp från sin flygel. Ottelin BSorl. 95 (1904). En framtid, som ter sig nog så dunkel och gåtfull. SvD(A) 1938, nr 296, s. 15.
b) i den konjunktionella förb. nog så .. som, väl så (stor osv.) som, fullt ut lika (stor osv.) som. Et Rike uprätthålles understundom nog så mycket genom Grannarnas vanmakt, som af egen styrka. Lagerbring 1Hist. 2: 4 (1773). Karaktär och energi kunna vara nog så värdefulla egenskaper som begåvning. NDA 1935, nr 329, s. 5.
III. ss. satsadverbial.
1) ss. beteckning för (subjektiv) visshet med avs. på riktigheten av en i sammanhanget gjord utsago: förvisso, helt visst, otvivelaktigt; ofta i allmännare anv., för att förstärka ett påstående: ”sannerligen”, ”minsann”; äv. i förb. med ett efterföljande alltid (jfr d. o. 3 b); stundom med (starkt) förbleknad bet. G1R 1: 30 (1521); jfr II 2 b. Kan henda H. K. M:t låter leggia .. (hela Finland) uthi it stifft, som tilförne varit haffver. .. Nogh skulle bättre tilgå tå, än som nu. OxBr. 12: 246 (1629). Wänner finnas nogh när dhe intet behöfwas. Grubb 551 (1665). Jo, jo, nog skal jag veta at hålla mej tyst, ingen nöd med det. Boding Mick. 52 (1741). Ågren fick nog märka, att han fått en stor gäst i sin stuga. Wigström Folkd. 2: 84 (1881). Nog går det till pengar. Strindberg NRik. 21 (1882). Unga fröken läste ”Dagbladet”, så att nog hade hon fått visdomständerna alltid. Hedenstierna Kaleid. 130 (1884). Ska de (dvs. två älskande) ha varann, så nog ta de varann. Bergman JoH 300 (1926). — särsk. inledande en frågesats (i form av en påståendesats) på vilken väntas ett jakande svar: utan tvivel, visst. Lad(islaus:) Bonaventura, nogh vest tu mitt lagh! Bon(aventura:) Ia, grant, min herre, weet iagh dett. Asteropherus 17 (1609). Om j förnumme någit klagomål wara angiff(vit) in Consist(orio) W(exionensi) emott Kirstin, noch wille j weta dher om, för än j Echt(enskap) mz henne fulbordhadhe. VDAkt. 1662, nr 225. Nog .. känner ni honom. Moberg Gr. 283 (1815). Nog vet ni, som är läkare, att (osv.). Auerbach (1913).
2) ss. beteckning för sannolikhet: troligen; sannolikt, antagligen, förmodligen; väl; ofta i modesta påståenden. Det är nog brevbäraren som hörs i trappan. (Bölden) går nog bort af sig sielf. Lagerström Westph. 59 (1737). Jag ser i dina bref .. (att du har litet svårt att skriva korrekta meningar), men det tager sig nog blott du är noggrant uppmärksam på dig sjelf. Almqvist AmH 1: 43 (1840). Hon (dvs. en gammal kyrka) är nog tusen år! Gellerstedt Efters. 21 (1891). Priset bland Lukianos’ dialoger tar nog den, som handlar om ”Timon misantropen”. Grimberg VärldH 4: 554 (1930).
3) för att förstärka en vädjan. Nog kunde du hjälpa honom med läxorna (ändå)! Jolin Barnhusb. 47 (1849). Nog kan väl fröken ta ledigt någon annan kväll, se jag måste absolut vara borta i kväll. SvD(B) 1945, nr 196, s. 10.
4) ss. uttryck för medgivande.
a) inledande satsen, ss. uttryck för ngns beredvillighet att göra l. tillåta ngt: visst, för visso; gärna; äv. (ngt vard.) i uttr. nog för att (jag kan osv.), visst l. nog (kan jag osv.). EnebyKvillingeDomb. 16/10 1605. Betale mig mina hästar, noch skall han få sina bööker igen. ConsEcclAboP 166 (1658). ”Går du och anmäler barnen (till skolgång) i morgon” frågade mor Anna. .. ”Nog går jag, om du inte går” sade Sten. KalSvFolkskV 1902, s. 49. ’Nog ska vi bistå dem, som är i nöd’, sade bonden. Lagerlöf Holg. 2: 141 (1907). Nog för att jag kan sätta mig hos dig, sade .. (flickan) och klev upp i giggen. Sjödin StHjärt. 54 (1911).
b) ingående i en sats med koncessiv bet., vanl. åtföljd av en sats inledd med adversativt men (jfr MEN, konj.2 I 2 a β) l. (föga br.) dock (se DOCK, adv. I 2 a): visserligen; onekligen; äv. (ngt vard.) i uttr. nog för att (jag kan osv.; stundom med utelämnat att), visserligen (kan jag osv.). ”Matvaror vanka här nock,” skrifver han, ”men en drick öl har jag icke fått på 8 dagar ..”. Tegnér SvBild. 81 (cit. fr. c. 1626). Dido .. Nog föregifwa .. (dessa främlingar) att een bister storm hafwer dem till mina strander kastadt. Doch är till befruchtandes, att (osv.). 2Saml. 1: 111 (c. 1669). Nock hör man at man bör hålla lust i Töm, men när man ska’ gee efter den tömen eller håll igen, däd will konst til at weta. Columbus Ordesk. 46 (1678; uppl. 1908). Nog vill iag kiöpa henne, men intet vill iag gifva 80 d(ale)r sm:t derföre. VRP 21/3 1721. Nog är Luther bra, men Swedenborg är ändå likare. Kellgren (SVS) 2: 256 (1787). Nog för att jag skulle unnat dig en bättre man. För den här är då inte mycket att hurra för. Geijerstam Aldrig 50 (1891). (Fru Martens) var nog vänlig, men det var en vänlighet utan värme. Lundegård Prom. 1: 54 (1893). Nog för han flera gånger förut kastat en blick ditin .., men så överväldigande .. hade Berget aldrig synts honom. Didring Malm 2: 219 (1915). Grimberg VärldH 10: 651 (1941).
IV. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. det är (var, vore) nog, det är (osv.) besynnerligt l. egendomligt l. konstigt. Ekeblad Bref 1: 229 (1653). Det vore väl nog, om mitt mod icke skulle kunna locka döden till mig. Sjöberg (SVS) 2: 167 (1819). Nog är det, att det ifrågavarande förvånande felet qvarstår alldeles orördt i den nyaste öfversättningen. Schlyter BibelkommÖfv. 4 (1878). Det var nog att de kommo helskinnade fram! Arkadius Pakkala 48 (1895). Har du inte hört det ännu i staden? Det var nog! Wallengren Mann. 261 (1895). Östergren (1933).
(I 1) -GÖRELSE. [jfr t. genugtuung] (†) eg.: tillfyllestgörelse; handling varigm ngn vill gottgöra ngt; gottgörelse. Att wij igenom wåra gerningar och nookgörelser, syndernes förlåtilse icke förtiäna kunne. PJGothus Conf. C 4 a (1581). —
(I 1) -HAVANDE, p. adj. (†) som äger (tillräckligt) mycket av denna världens goda. PH 3: 2439 (1747).
NOGSAM, se d. o.
Spalt N 606 band 18, 1947