| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
adj. till NORGE: som tillhör l. härstammar från l. har avseende på Norge l. det norska folket; som är skriven osv. på l. tillhör l. utmärker det norska språket; äv.: som är karakteristisk för Norge l. norrmännen; som har en för Norge l. norrmännen säregen karaktär l. prägel. Det norska folket, språket. De norska fjällen. Norska gränsen. Norsk självkänsla. G1R 2: 179 (1525). Thet Norrigska tungomåhlet. Landsm. XVII. 1: 52 (1671). Emot våren (1860) kom den norska frågan (dvs. frågan om Norges ställning inom unionen) på sin spets. De Geer Minn. 1: 197 (1892). — jfr FORN-, NY-, VÄST-, ÖST-NORSK m. fl. — särsk.
a) i uttr. som utgöra namn på djur, växter l. alster o. produkter som förekomma i Norge l. komma från l. äro utmärkande för Norge. Norsk sildh. RA I. 2: 464 (1573). Norrskt Tobak. Lind (1738). Norsk häst. Juhlin-Dannfelt (1886). — särsk.
α) (†) norsk karp, om fisken Ctenolabrus suillus Lin., stensnultra. SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 297.
b) (†) i substantivisk anv., i pl. obest. l. (vanl.) best.: norrmännen. G1R 1: 287 (1524: the norsche). Norske sälia inthet gärna fisken på siön. Bureus Suml. 28 (c. 1600). Adlersparre Hdl. 3: 39 (1830: de Norrske).
-HÄST. häst av norsk ras; jfr norrbagge 2. Molin ÅdalP 98 (c. 1895). En liten lurvig norskhäst. Munthe SMich. 134 (1930). —
-LAPSK. som har avseende på osv. lappar i Norge. Landsm. 6: clxxxiii (1888). —
-NORSK, adj. (skrivet med bindestreck mellan ssgslederna) (skämts. l. klandrande) som är i synnerligen hög l. alltför hög grad präglad av det för Norge l. norrmännen karakteristiska; äv.: fylld l. präglad av norsk självkänsla l. nationalism. Norrmannen .. måtte varit alltför mycket norsk-norsk att vilja visa sig förstå svenska. Wachtmeister Tur. 98 (1880, 1885). Hela den svenska fruntimmerslitteraturen är norsknorsk. Strindberg TjqvS 2: 169 (1886). Ett chauvinistiskt och separatistiskt, norsk-norskt parti. Hård Obs. 1: 19 (1895). —
-NORSKA, r. l. f. (skrivet med bindestreck mellan ssgslederna) (polemiskt o. tillf.) det nynorska landsmålet; motsatt: dansk-norska. Noreen VS 1: 83 (1903). —
-SVENSK, adj. (skrivet med bindestreck mellan ssgslederna) Norsk-svensk ordlista. Wessén (1925; boktitel). —
-VÄN, m.||ig. vän till Norge o. norrmännen. —
-ÄTARE. (i sht förr) klandrande, om person som polemiserar mot l. häcklar norrmännen o. den norska politiken. Fröding Eftersk. 1: 73 (1890, 1910). —
-ÄTERI. (i sht förr) jfr -ätare. SocDem. 1894, nr 40, s. 2. Intet småaktigt missljud af ”norskäteri” har stuckit in i (hyllningen av Grieg i Sthm). GHT 1896, nr 256, s. 3.
1) norsk kvinna. Möller (1790). En norsk dam, som .. brusade upp på norskors vis. DN(B) 1946, nr 188, s. 8.
2) norska språket. Murberg FörslSAOB (1793). Noreen VS 1: 86 (1903). jfr birgittiner-, forn-, medel-, norsk-norska m. fl. —
NORSKHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara norsk, ”det norska”; äv. (tillf.) i pl., konkretare, om norska språkliga uttr. o. d. SAOL (1900). Med tiden fick norskheten också sitt uttryck i språket. Grimberg SvH 636 (1909). NordT 1915, s. 331 (konkretare).
-ivrare. jfr -iver. Icke ens då (dvs. 1814) .. funnos ännu (i Norge) hvarken norskhetsifrare eller svenskhatare i någon mängd. Wingård Minn. 7: 35 (1847). Grimberg SvH 636 (1909).
Spalt N 696 band 18, 1947