Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NUKLEIN nuk1lei4n (trestavigt) l. nɯ1-, n.; best. -et; pl. (om olika slag av nuklein) = (Hammarsten FysiolK 74 (1883: nukleinen) osv.) l. -er (Hammarsten KortfFysiolK 65 (1911)).
Ordformer
(äv. skrivet nuc-)
Etymologi
[jfr t. nuklein, eng. nuclein, fr. nucléine; till NUKLEUS]
kem. fosforrikt äggviteämne (av växlande kemisk byggnad) innehållande nukleinsyra o. uppkommande vid spjälkning med svaga syror (t. ex. vid digestion) av olika nukleoproteider; äv. om äggvitefattiga nukleoproteider; äv. (i sht biol.) om de äggviteämnen (nukleoproteider) som bilda huvudbeståndsdelen i cellkärnans kromosomer, kromatin; ss. efterled i ssgr äv. om andra äggviteämnen. Hammarsten FysiolK 74 (1883). Cellens viktigaste substans, nukleinet eller kromatinet. Müller LbAnat. 3 (1905). NoK 44: 205 (1925). jfr PARA-NUKLEIN. —
Ssgr (fysiol. o. kem.): NUKLEIN-BAS, r. om purinämne av det slag som i förening med bl. a. fosforsyra ingår i nukleinsyror; jfr bas, sbst.1 4 b. Hammarsten KortfFysiolK 43 (1904). —
-HALT, r. l. m. LAHT 1893, s. 351. —
-KOPPAR. salt av nukleinsyra o. koppar, förr använt som apoteksvara. SFS 1917, s. 2333. —
-KORN. i cellkärna. Wirén ZoolGr. 1: 20 (1896). —
-SILVER. salt av nukleinsyra o. silver, förr använt som apoteksvara. SFS 1917, s. 2333. —
-SUBSTANS. äggviteämne innehållande fosforsyra; jfr nukleo-proteid. Hammarsten KortfFysiolK 43 (1904). —
-SYRA, r. l. f. om en grupp bl. a. i människokroppen förekommande organiska syror som ingå i vissa äggviteämnen o. som spjälkas i fosforsyra, pyrimidin- l. purinbaser o. ett kolhydrat l. kolhydratderivat. Hammarsten KortfFysiolK 28 (1904). —

 

Spalt N 758 band 18, 1947

Webbansvarig