| Publicerad 1948 | Lämna synpunkter |
NÄVE nä3ve2, r. l. m.; best. -en; pl. (äv. att hänföra till sg. näva) -ar ((†) -er Chesnecopherus RegIter E 2 b (1613), ÅgerupArk. Brev 26/11 1742); äv. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) NÄVA nä3va2, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar l. -er (se ovan) l. -or (Lindestolpe Skörb. 42 (1721)).
1) (i sht ngt vard.) hand; numera i sht om stor o. grov hand; förr särsk. (o. ännu ofta i sammanhang där man avser): knuten hand, knytnäve. Stor, grov näve. Valkiga nävar, ofta för att karakterisera ngn ss. arbetsam o. härdad i tungt kroppsarbete. VarRerV 6 (1538). Professor Rudbeck hölt näfwen såsom en lur för munnen. HC11H 8: 214 (1689). Stenen var stor som en näfva el(le)r gåsägg. VRP 28/5 1739. Mångfaldiga Tacksägelser skall du ha för den vackra och artiga presenten af dina små näfvars arbete. Lenngren (SVS) 2: 460 (1790). (”Busen”) tog .. blomklasen mellan nävarna. SvD(A) 1928, nr 345, s. 6. Martinson Kap 91 (1933). — jfr ARBETS-, GOSSE-, GRABB-, KNYT-, KNÄPP-, SMED-NÄVE. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Önska i dhen ene och skijt i dhen andre näfwen, så fåår du see hwilken förr blijr full. Törning 122 (1677). Det är icke godt hålla det, man icke har i näfven. Rhodin Ordspr. 31 (1807; jfr b). ”Pladask” — sa’ bonden, slog näfven i grötfatet. Holmström Sa’ han 65 (1876; jfr 2). Mången öser med slefven, tills hon har tomma näfven. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ha tänderna i näven (vara dum). Därs.; jfr b. Illa plöjer rak rygg och fin näfve. Därs. Di ä’ roliga att ha’, sad snickaren om näfvarne. Därs.
b) i uttr. som innebära att man har ngt i handen l. att ngt är i l. slipper ur ens hand o. d.; särsk. i sådana uttr. som hålla l. ha (l. göra ngt med) ngt i näven, hålla osv. ngt i handen. Pojken hade näven full med (äv. av) sand (jfr 3 b). Barckhusen Cotossichin 87 (1669). Hvarför sitter hon / Med en fogel uti näfven? Bellman (BellmS) 1: 124 (c. 1775, 1790). Lugnt med sin medalj i näfven / Steg dragonen in. Runeberg 2: 87 (1847). Bergman Patr. 103 (1928). — särsk.
β) (†) i uttr. som beteckna att ngn är tillfångatagen o. dyl. l. att man behärskar ngn l. ngt l. har ngn fången l. att ngn l. ngt undslipper en o. d. Lindahl L’avoc. sav. 33 (1757). Ligga i näfvarna på någon. Nordforss (1805). Kom jag dem (dvs. vissa personer som ville undvika mig) inom skotthåll på gatorna, vips flögo de mig ur näfvarna och stängde till porten efter sig. Castrén Res. 1: 291 (1852).
c) i uttr. snyta sig i näven, se SNYTA.
d) (vard.) i uttr. spotta i nävarna, eg. för att få fastare grepp i värktyg l. börda o. d.; vanl. bildl., ss. beteckning för att ngn med beslutsamhet griper sig an ngt l. hurtigt tar nya tag o. d. Det är bäst du spottar i näfvarna och försöker. Cavallin Stevenson o. Osbourne 161 (1898). (Arbetarna) spottade i nävarna för att taga i med sjudubblad fart. Jensen Carlé Amer. 68 (1920).
e) i vissa numera obr. uttr.
α) le (äv. skratta) i näven o. d., le osv. (hånfullt l. skadeglatt o. d.) med handen för munnen, le i mjugg. (Ovännen) rister sitt hoffuud, och leer j näffuan. Syr. 12: 18 (öv. 1536). En deel af mijna åhörare, the ther .. lee i näfwan, som man plägar säija. VDAkt. 1678, nr 18. Bellman (BellmS) 2: 104 (c. 1784, 1791: Skrattar i näfven).
β) ha näven i barmen, sitta med händerna i kors; vara maklig l. lat l. sysslolös; jfr BARM, sbst.1 1 b α. Nicander SalOrdspr. 62 (1760).
δ) bränna ngn på näven, bestraffa ngn, ge ngn en näsbränna o. d.; jfr BRÄNNA, v. I 5 i δ, ävensom FINGER 1 e. Murenius AV 229 (1651).
2) om (knuten) hand som användes att slå med l. i sammanhang där det är fråga om vrede l. hot l. våld l. brutalitet; ofta bildl. Ha hårda nävar, äv.: vara hänsynslös o. grym o. d. Mat. 26: 67 (NT 1526). Jag har ingen värja, men villjen J slåss, så villjom vij slås med näfvarna uthe på gården. VRP 12/3 1722. Fråga bonden för ro skull äfven / Hvad han väl tror om den hårda näfven. Snoilsky 4: 50 (1887; i fråga om K. IX). Strindberg HMin. 1: 194 (1905). Arnér Knekt 9 (1945). — jfr JÄRN-, KNYT-NÄVE. — särsk.
a) i vissa uttr. vilka innebära att ngn gör en åtbörd o. d. som betecknar hot l. vrede o. d.; ofta bildl.; särsk.
α) slå (äv. dunka o. d.) näven i bordet o. d. (förr äv. för ngn), särsk. ss. uttryck för ngns otålighet l. hänsynslösa beslutsamhet att få sin vilja fram o. d. VadstÄTb. 68 (1582). Valentin slog näfven i bordet för honom. VDAkt. 1765, nr 224. (Pappa) dunkar .. näven i bordet: ”Jag vill inte veta av några konster. Du går, och därmed basta!” Laurent Skolfl. 70 (1927). SvD(B) 1946, nr 339, s. 3.
β) (†) slå l. klappa ihop (l. tillhopa) nävarna (åt ngn) o. d. 2SthmTb. 1: 57 (1545). Syslemannen .. Klappadhe .. sine knytte näffvar tillhopa och sadhe: .. du skalt stå migh till svars .. här före. OxBr. 12: 540 (1625). (De) sloge i hop näfwana åt mig. Horn Lefv. 43 (c. 1657; rättat efter hskr.).
γ) knyta näven (mot, äv. åt ngn l. under näsan på ngn o. d.). LPetri Mandr. B 1 b (1562). SynodA 2: 193 (1653). Grälmakar Löfberg .. / .. näfven mot Krögaren knöt. Bellman (BellmS) 1: 259 (1780, 1790). Förstår du icke, sade han och knöt näfven under patriarkens näsa. Geijerstam LycklMänn. 46 (1899). jfr (†): Till näfve knyts hans hand. Cygnæus 9: 262 (1864). särsk. knyta näven i (byx)fickan (förr äv. byxsäcken o. d.), för att beteckna att ngn döljer l. inte vågar visa sin vrede l. sin fiendskap o. d. Stundom var jag en Achilles och stundom knöt jag näfven i fickan. Dalin Arg. 1: 102 (1733, 1754). (K. XII) hade .. så många (anhängare) .., att .. fienderna endast tordes knyta näfven i byxsäcken. HSH 7: 213 (c. 1800). Bergman Mark. 231 (1919).
b) (†) i uttr. låta näven till, bildl.: gripa till våld (l. till vapen) o. d. Så att man förmodar att .. (lybeckarna) en gång skola låta ögonen upp och näfven till (mot danskarna). Hallenberg Hist. 1: 359 (cit. fr. 1612).
c) [efter t. die gepanzerte faust (se Holm BevO 190 (1939))] i det bildl. uttr. den pansrade näven o. d., i fråga om brutalt uppträdande l. hot om ingripande med vapenmakt o. d. IllMilRevy 1898, s. 37. Det riktiga dunderultimatum, då man slår den pansrade näfven i förhandlingsbordet. Hjärne Unionsf. 39 (1905). Almquist VärldH 8: 602 (1938).
3) [utvidgad l. oeg. anv. av 1] ss. måttsbestämning.
a) (numera knappast br.) ss. ungefärligt längdmått, med tanke på den normala bredden av en människohand; särsk. i utvidgad anv., i sådana uttr. som en näve hög, för att beteckna att ngn är mycket liten; jfr HAND 17 a. VFörsök 2: 34 (1753). Förrän poiken blifver en næfve hög, skall han röka tobak. Murberg FörslSAOB (1793). Jag var inte många näfvar hög när jag fick bjuda till att stå på egna ben. Hofsten Barnh. 2: 12 (1885).
b) (ngt vard.) ss. ungefärlig(t) rymdmått l. beteckning för antal o. d.: så mycket l. så många som kan (kunna) inneslutas l. hållas i handen på en gång; äv. i oeg. l. överförd anv., särsk. ss. beteckning för ringa mängd l. antal: litet grand, några stycken; äv. i uttr. (en) näve full o. d. (se FULL, adj. 1 a α; jfr NÄVE-FULL); jfr HAND 17 b. Han kastade några nävar (stundom med, förr äv. av) salt åt korna. LPetri 2Post. 57 a (1555). Der aff haffuer han tagit, En liten nefua höö och stoppat i sin bygse seck. ÅngermDomb. 5/8 1631, fol. 42. Om en näfva mull för Domarstolen träta. Hiortzberg YttDom. 27 (c. 1740, 1756). Gif hit mig en näfva af sand! CFDahlgren 2: 157 (1841; i vers). Jonas .. tog en näve cigarretter. Siwertz JoDr. 41 (1928). — jfr GRABB-, GRIP-, KNÄPP-NÄVE. — särsk.
α) (numera bl. tillf., arkaiserande) i uttr. en näve osv. folk, en handfull soldater o. d. OxBr. 1: 313 (1626). En näfve full med folck. SvMerc. IV. 4: 39 (1759). Manoeuvres .. med en näfve full af folk. GJEhrensvärd Dagb. 1: 53 (1776). En näve folk utan mat och kläder. Hornborg Svallv. 31 (1911).
β) i uttr. som innebära att ngt innehas l. tages l. ges o. d. i mängd. Den arme Falk .. måste ta hela näfvar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Strindberg RödaR 39 (1879). Krog- och spelhusvärdar .. togo in mynt i nävar. Zilliacus Utvandr. 2: 73 (1923). jfr: För 20 el. 40 åren sedan, när Soldater och andre personer, fulla näfvan samlade (av pärlor). Broman Glys. 3: 685 (c. 1740; jfr 1).
4) [oeg. anv. av 1] om ngt som på ett l. annat sätt liknar en (knuten) människohand; särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om framlabb hos säl; förr äv. zool. om (viss del) av framfot hos däggdjur. Näfven, .. (dvs.) Den delen hvarpå djuret hvilar med framdelen, emillan handlofven och .. Fingrarne. Retzius Djurr. 132 (1772). Fatab. 1929, s. 145 (hos säl).
(2) -KAMP. (numera bl. mera tillf., ngt ålderdoml.) kamp med (enbart) nävarna; knytnävskamp; äv. bildl. Adlerbeth HorOd. 23 (1817). Nu tänkte han ge sig i nävkamp med storbjässen, som rådde över allt detta. Väring Vint. 282 (1927; bildl.). —
-KRIG, se C. —
(2) -KÄMPE. (numera bl. mera tillf., ngt ålderdoml.) man som kämpar med (enbart) nävarna; knytnävskämpe. Palmblad Fornk. 1: 117 (1843). Som simmare och näfkämpe var .. (guden Had) oöfverträfflig. Rydberg Gudas. 29 (1887). 3NF 3: 1034 (1925). —
(1) -LÖN. (näv- 1764. näva- 1714. näve- 1616—1736) (†) lön l. belöning (i sht utöver den ordinarie lönen) som ges för en gjord l. väntad tjänst o. d.; jfr hand-tryckning, sbst.1 3. Är billigt, att man giffver hvar och en (av riksråden) sin löhn fulkomlig, och sedan inneholler med näffvelöhn der jämpte att spendera. RP 3: 117 (1633). FörarbSvLag 5: 377 (1714; möjl. till b). särsk.
a) om kontant arbetslön (till tillfälligtvis anställt arbetsfolk); jfr hand-pänning 1 a. (Lantmannen måste) väl öfverlägga hos sig sielf, förr än lustgården anlägges, om han, på sitt gods, hafver sådant eget arbetsfolck, som vtan näfvelön, kunna brukas. Broocman Hush. 4: 3 (1736). Ekblad 293 (1764).
b) om mutor l. liknande dusörer (åt tjänstemän l. domare o. d.); jfr hand-tryckning, sbst.1 3. Then (domare) som för Penningar och Näffuelöhn skipar enom rätt, är för Herranom Gudi en bedragare. Schroderus Waldt 21 (1616). —
(2) -RÄTT, r. l. m. (näv- 1680 osv. näva- 1582. näve- 1736—1862) [jfr d. næveret, nor. neverett; efter t. faustrecht] den förmenta rätt som grundas på styrka l. makt l. våld; äv.: ”den starkares rätt”; stundom närmande sig bet.: våld; stundom äv. närmande sig bet.: förhållandet att rättssäkerhet (till liv o. egendom o. d.) icke existerar, utan att man med våld (utan risk för straff) kan genomdriva sin vilja o. d. (l. att man måste tillgripa våld för att få sin rätt); äv. i uttr. ta l. vädja o. d. till (i sht förr äv. bruka) nävrätten, gripa till (resp. bruka) våld (för att genomdriva sin vilja l. skaffa sig rätt o. d.). Hemdgirughe, som bruka näffua rätten. PErici Musæus 4: 64 b (1582). Brask Pufendorf Hist. 307 (1680; om förh. i medeltidens Tyskland). Staten skall .. förebygga, att den enskilde tager sig rätt, att nävrätt blir rådande. NoK 135: 207 (1937).
Ssg: nävrätts-tillstånd. (tillf.) Göra slut på nävrättstillståndet i Tyskland (på 1400-talet). 3NF 6: 1215 (1927). —
(2) -SLAG. (näv- 1866 osv. näve- 1833) (tillf.) knytnävsslag. Ling As. 81 (1833). Granfelt SkruvstF 132 (1923). —
(2) -SLÄNG. (†) jfr -slag. At de .. utdelade näfslängar til inbördes förbättring. SvMerc. 6: 43 (1760). —
(1, 2) -STARK. (mera tillf.) stark i nävarna; äv. bildl. Nävstark gåpåaranda. DN(A) 1927, nr 241, s. 5. En nävstark sjöman. UNT(A) 1943, nr 68, s. 8. —
-STOR, se C. —
(2) -STRID. (numera bl. tillf.) = -kamp. Adlerbeth HorOd. 111 (1817). Huru jag .. rusade in i en boxarkrets och .. förebygde en näfstrid. Backman Dickens Pickw. 1: 382 (1871). —
-TAG. (näv- 1807 osv. näva- 1899—1926. näve- 1713—1833) [jfr d. nævetag, nor. nevetak]
1) (†) till 1: handtag (se hand-tag 3). Skiäms inte du, neka nu .. bekanta / Ett näfwe tak? Runius (SVS) 1: 290 (1713).
2) (†) till 1: tag (i ngn l. ngt) med handen l. näven; särsk. i uttr. få näv(e)tag i ngn, få tag i ngn (med handen). Nordforss (1805; fr. prise). Ling As. 513 (1833). Dalin (1853).
3) (om ä. förh.) till 1, i fråga om lin l. säd o. d. som man ryckte upp resp. skar: så mycket som man kunde fatta om med handen, en handfull; jfr näve 3. Fatab. 1916, s. 15 (om lin). Att kärliga händer skulle rycka .. upp (linet) lock för lock, och lägga nävatagen i kors i kluvna kärvar. Suneson GGrund 72 (1926). 2SvKulturb. 1—2: 74 (1934; om råg).
4) (numera knappast br.) till 2: slagsmål (med knytnävarna); äv. allmännare: nappatag. Våga et näfvetag med ormar. GbgMag. 1760, s. 511. Komma i nävtag med ngn. Dalin (1853). ”Ska vi ta ett nävatag?” .. Nå, det hade målaren lust till, ock så röko de ihop. Landsm. VIII. 3: 197 (1899). Östergren (1933). —
(3 b) -TALS, adv. (näv- 1787 osv. näve- 1750—1805) i nävar, hela nävar fulla; näve efter näve; i mängder av (ungefär) en näves (se näve 3 b) storlek; (med) så mycket åt gången som rymmes i handen; äv. i utvidgad anv.: i mängd, rikligt, ymnigt; äv. i uttr. nävtals med l. av ngt, äv.: en mängd l. mängder av ngt. Kolmodin QvSp. 2: 361 (1750). Det är .. angelägit vid miölets inblandning (i degen), at detta sker småningom eller näftals. Fischerström 3: 388 (1787). (Älgkalvarna) fällde .. näftals (det rödbruna kalvhåret). VetAH 1819, s. 218. Vattnet kokar redan i pannan, och .. (lappflickan) häller ned näftals af (kaffet). Engström 1Bok 117 (1905). Det uppryckta linet lades nävtals i kors till ett slags knippor. Fatab. 1925, s. 109. —
(3 b) -VIS, adv. (näv- 1936. näve- 1925) (mera tillf.) nävtals. Folk, som kastade bort guld och silver nävevis. Thulin Pirandello Pasc. 76 (1925).
B (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat): (2) NÄVA-HUGG. [sv. dial. nävahugg, motsv. d. nævehug, nor. nevehugg, isl. o. fnor. hnefahǫgg] slag med knytnäve; örfil; särsk. i uttr. slå ngn l. ge ngn (ett) nävahugg. VRP 1643, s. 1148. Schultze Ordb. 1972 (c. 1755). —
-LÖN, -RÄTT, -TAG, se A.
C († utom i -stor o. -vis): (jfr 3 b) NÄVE-FULL, sbst. oböjl. Anm. I Chesnecopherus RegIter E 2 b (1613) förekommer i pl.: twå Nefwerfulle; jfr: Twå näffuar full. BOlavi 30 b (1578). [jfr d. næveful, nor. nevefull; substantivering av uttr. (en) näve full (se full, adj. 1 a α)] så mycket (av ngt) som ryms i handen; handfull; jfr mun-full. BOlavi 115 b (1578). Tagh (som medel mot svimning) .. Lavendelblomster een Nefwefull. Chesnecopherus RegIter E 2 b (1613). —
-GRÖT, se A. —
(2) -KRIG. (näv- 1794. näve- 1702—1847) kamp l. slagsmål l. nappatag o. d. (med knytnävarna); äv. allmännare: hård dust, våldsam strid o. d. Jag wille .. berätta .. om det Näfwe Kriget här war att få inn Crakau Stad och Slått. KKD 9: 261 (1702). Ohyfsadt skämt, käbbel och näfkrig. Hasselroth Campe 244 (1794). Meurman (1847). —
-LÖN, -RÄTT, -SLAG, se A. —
(1) -STOR, adj. (näv- 1925. näve- 1652 osv.) stor som en knytnäve, av en knytnäves storlek; äv.: en (tvär)hand lång; äv. allmännare, för att beteckna ngn ss. (mycket) liten; jfr näve 3. Wollimhaus Ind. (1652). Een Näfwe-stoor Pygmé. Spegel GW 189 (1685). Orkaner på upp till 50 m. hastighet lämna ej ens nävstora stenar i fred. HimHavJord 1: 70 (1925). Nävestora parvlar. Lyckoslanten(A) 1931, nr 4, s. 21. —
-TAG, -TALS, -VIS, se A.
Särsk. förb.: näva ut. (†) mäta upp o. dela ut (ngt) nävtals; äv. bildl.: ge (ngt) i snålt tillmätta kvantiteter, vara snål med (ngt). Murberg FörslSAOB (1793).
Spalt N 1207 band 18, 1948