| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (tillf.) icke bragt i säkerhet, icke räddad; jfr bärga 3, 7, 8. Vid skeppsbrottet blef allt obergadt, utom besättningen. Murberg FörslSAOB (1791). En häst, som stupat för en obergad strykninkapsel. Lindholm Sibbo 1: 40 (1890).
2) om säd, hö o. d.: som (ännu) icke är förd under tak; icke skördad; icke bärgad (jfr bärga 5). Stiernhielm Fateb. D 2 b (1643). Ilmoni Sjukd. 2: 322 (1849).
3) (numera föga br.) om åker l. äng l. lantegendom o. d.: vars gröda icke bärgats; om åker: oskuren; om äng: oslagen; jfr bärga 6. G1R 24: 370 (1554). SvTyHlex. (1851). —
OBÄRLIG. [fsv. obärliker, olidlig] (†)
OBÄVANDE, p. adj. (†)
1) som icke skakar l. kan bringas i skälvning l. gungning; stabil, stadig; i sht mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om den religiösa trons grundvalar l. Guds rike o. d.; jfr bäva 3. The ting bliffua skola som obäffuande äro. Ebr. 12: 27 (NT 1526; Bib. 1917: de ting, som icke kunna bäva). O, hvad jag har tackat dig .. att känna mig stå på obäfvande grund. Bremer Brev 2: 140 (1841). Flensburg KyrklT 367 (c. 1875).
2) som icke ängslas l. rädes, fri från fruktan, oförfärad, lugn; jfr bäva 5. Swedberg Ordab. (1722). Obäfvande andar. Bremer Sysk. 1: 272 (1848).
Spalt O 144 band 18, 1949