Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OD, adj.
Etymologi
[fsv. oþer, sv. dial. od, motsv. fnor. o. isl. óðr, got. wōþs, feng. wōd, av ett ieur. ṷāt-, som sannol. föreligger äv. i lat. vates, siare, sångare (jfr isl. óðr, dikt). — Jfr ODEN, ODON, ODÖRT]
(†) rasande, vild. Then ode Mars. Stiernhielm Fred. 12 (1649).
Ssg: ODE-DOCKA, f. (odhe-) (†) (människoliknande docka av) alruna (se d. o. II). Bureus Suml. 743 a (c. 1600).

 

Spalt O 199 band 18, 1949

Webbansvarig