| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ODRUCKEN, p. adj. [fsv. odrukkin (i bet. I); motsv. isl. údrukkinn (i bet. I)]
I. (numera föga br.) om person: icke drucken, nykter. FörsprNT 5 a (NT 1526). Förnemde gulzsmedhzsuen war nöcter jnkommen, (o. gick) odruchen ther iffronn. SkrGbgJub. 6: 484 (1601). Hildebrand Isl. 85 (1883).
II. (tillf.) om vätska, dryck, skål osv.: som icke druckits (ur). Murberg FörslSAOB (1791). Mycket återstår odrucket än. Melin Snöhvit 38 (1897). —
ODRUPEN, p. adj. (-drup- 1570—1727. -drupp- 1607) [y. fsv. odrupin (Arnell Brask Bil. 1: 24); till drupen, p. pf. av drypa] (†) om person: som det icke droppar l. droppat (vatten) på (genom taket o. d.); särsk. i sådana uttr. som ligga, sitta, stå odrupen, ligga osv. (på ett ställe) där det icke droppar på en (genom taket o. d.); äv. om hus o. d.: som det icke droppar in i (vid rägnväder). Bibelforsk. 1900, s. 93 (1570). Någre Prästegårdar .. see så uth, at ther är icke en stufwu ther Prästen kan sittia torr och odruppen uti. Schmedeman Just. 123 (1607). Taken otätte, ther var inthz hws vti regnwäder odrupet. VDAkt. 1666, nr 42. Därs. 1727, nr 52. —
ODRYG. [fsv. odrygher] icke dryg; särsk.
1) motsv. dryg 1: som icke räcker till l. förslår bra, som fort förbrukas; särsk. om matvaror o. d. LPetri 1Post. Z 8 a (1555). Johnson Essad Kauk. 52 (1931). särsk.
a) i ordspr. Odryg dräszel, som ökas medh wåld. Grubb 606 (1665). Odrygt Wisthus, som sanckas medh orätt. Därs. Warmt Ööl och färskt Brödh, är en odrygh spijs. Dens. 845.
b) (mera tillf.) om tid l. levnad o. d.: som icke förslår för (allt) det som behöver uträttas o. d. SLorS 1: 35 (1890). Ett människoliv är så odrygt. Lindqvist Herr. 19 (1917).
c) (†) om ära: som snabbt försvinner l. förbleknar. Det vore nog odryg ära, som skulle sökas i en försnillad dygd. 1SAH 3: 34 (1789, 1802).
d) (†) om beteende o. d.: som gör att det man har hand om blir odrygt. Mitt odryga handlag vid penningars handhafvande. Leopold (SVS) II. 1: 186 (1784).
2) (†) motsv. dryg 6, allmännare: obetydlig, liten, sparsamt tilltagen. Thet war odrygt wett, som thesza männer hade. Spegel SalWijsh. 4 (1711).
3) [jfr sv. dial. (Östergötl.) odryg, omättlig, glupsk] (†) girig, snål? Nog önska han lifvet ur systern, .. — för hon var odryg och svår. Almqvist Skälln. 104 (1838).
Avledn.: odryga, v. (†) till 1; eg.: göra odryg; minska storleken av (ett förråd o. d.). Odryga (ärt-)bingen. Serenius EngÅkerm. 215 (1727).
Spalt O 222 band 18, 1949