| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
ODUGLING ω3~dɯ2gliŋ, förr äv. ODUGLINGE, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
person som icke duger någonting till, oduglig person; äv.: person som icke uträttar ngt nyttigt arbete. Kellgren (SVS) 6: 186 (1788). Jag är vida mera tärande än närande af mig — med ett ord, en glad odugling. Braun Calle 142 (1843). Dalin (1853; bl. om män). Där sitter oduglingarna med sina åtta, nio tusen, och jag har inte två tusen fem. Nordström Landsortsb. 40 (1911).
Spalt O 227 band 18, 1949