| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OEFTERAPLIG3~0020, adj. (-elig 1802—1831. -lig 1807—1817) (numera bl. tillf.) oefterhärmlig. ELWennerstierna (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 193. —
OEFTERGIVLIG3~0020, adj.; adv. -en (i sht i vitter stil), -t. (-elig 1801, 1816. -lig 1819 osv.)
1) (i sht i skriftspr.) som icke kan eftergivas l. uppges, som man icke kan pruta av på l. avstå från; i sht om villkor, fordran, regel, krav (äv. rättighet) o. d.; äv. allmännare, stundom (i sht förr) med andra huvudord: ofrånkomlig, som icke kan undgås, som man icke kan slippa l. komma ifrån, nödvändig; om villkor o. d. äv.: som (obönhörligen) måste uppfyllas. Ett oeftergivligt villkor är att (osv.). Leopold 3: 375 (1801, 1816). Ett nästan oeftergifligt vilkor för ett vackert landskap är dess omvexling. De Geer SHT 53 (1843). 2SAH 30: 213 (1857; om följder). Därs. 51: 248 (1875; om fordran). Böttiger 6: 37 (c. 1875; om motbjudande maträtt). Skaffa .. (Polen) en politisk tillvaro, som är nödvändig och oeftergiflig för Europas jemnvigt. Tegnér Armfelt 2: 130 (1884). 3SAH 2: 32 (1887; om plikt). Anholm Norm. 157 (1898; om ålderstecken). Högdahl Fleuron Jäg. 155 (1919). särsk. ss. adv.: utan eftergivenhet, utan prut, med stränghet, strängt, obönhörligen; äv.: med (absolut) nödvändighet, ofrånkomligen, ovillkorligen. Leopold 3: 80 (1802, 1816). Derför, att vissa bland en tids älsklingssatser ega för sig det högljuddaste .. rop, följer ingalunda oeftergifligt att de äro de rättaste. 2SAH 42: 328 (1867). De anspråk, som på ett (dövstum-)lärareseminarium oeftergifligen måste ställas. BetDöfstUnd. 1878, s. 33. Östergren (1933).
2) (i sht i fackspr.) om (del av) föremål o. d.: som icke ger efter, fast, oelastisk, oböjlig. Holmberg Artill. 1: 62 (1881; om stödet för ett mål vid skjutning). 2NF 22: 579 (1915; om vägg i blodkärl).
Avledn. (i skriftspr.): oeftergivlighet, r. l. f. —
OEFTERHÄRMLIG3~0020, adj. (-elig 1889. -lig 1804 osv.) som icke kan efterhärmas; som är egen för ngn o. icke kan efterliknas av andra; säregen, speciell (för ngn); stundom närmande sig bet.: enastående (vacker l. intagande l. elegant osv.); numera i sht med sakligt huvudord l. ss. adv. N. N. sjöng visan på sitt oefterhärmligt trevliga sätt. Rademine Knigge 2: 103 (1804). Hvad behag .. har ej denne oefterhärmlige författare! SP 1809, nr 11, s. 3. Denna .. Franzénska .. innerlighet, som är fullkomligt oefterhärmlig. 3SAH 2: 301 (1887). Grimberg VärldH 4: 303 (1930).
Avledn.: oefterhärmlighet, r. l. f. —
OEFTERLÅTEN, p. adj. [till efterlåta 2] (†) icke tillåten, olovlig, förbjuden. PrivSvStäd. 3: 718 (1590). Schultze Ordb. 2664 (c. 1755). —
OEFTERLÅTLIG3~0020, adj.; adv. -en (Schmedeman) l. -t. (-elig 1683. -lig 1885—1933) (numera knappast br.) oeftergivlig, obönhörlig. Then som här emot handlar, skal oefterlåteligen til lifwet straffas. Schmedeman Just. 843 (1683). Östergren (1933).
Spalt O 237 band 18, 1949