| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OÄKTA ω3~äk2ta, oböjl. adj.; adv. =; förr äv. OÄKT, adj.; förr äv. OÄKTAD, p. adj.1
icke äkta.
I. som har avseende på födsel av barn utom lagligt äktenskap (l. vad som juridiskt l. efter sedvänja anses likvärdigt därmed), utomäktenskaplig; illegitim; vanl. om barn som äro födda under dylika omständigheter, förr äv. ngn gång om dylika barns föräldrar. Oäkta barn, äv. (i skriftspr.) barn fött i l. av oäkta säng, förr äv. i l. (ut)av en oäkta säng, barn utom äktenskapet. Huar jomfrudoms lyffte icke wore, funnes icke så mong oächta barn. OPetri PEliæ b 4 b (1527). The barn som vtaff een oekta seng födde warda. SalWijsh. 4: 6 (öv. 1536). Soldatens Gumme Månssons Oächta moder. VDAkt. 1714, nr 140. I sin Oächta Faders .. närvaro. Därs. 1715, nr 158. Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning angående arfsrätt för oäkta barn. SFS 1866, nr 21, s. 1. Jag är född i oäkta säng under konkursutredning. Strindberg Dam. 17 (1898). Oäkta skyldskap. Björling CivR 230 (1910). De oäkta födelserna. Flodström SvFolk 143 (1918). Erinras må .., att oäkta börd ej medförde adelskap. Minnesskr1734-Lag 2: 14 (1934). (†) Sachöre fför oectte mökrenchningh. UpplDomb. 7: 136 (1564); jfr MÖ-KRÄNKNING. — särsk. bildl. Ääre j vtan agha .. så äre j oäcta barn, och icke the sanskyllugha barn. Ebr. 12: 8 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Kättia kommer köner, flättia föder oächta Söner. Törning 94 (1677). Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 28 (1852).
Anm. till I. Numera undvikes gärna uttr. oäkta barn på grund av den felaktiga anslutningen till bet. II. I lagspråk ersattes det 1917 av uttr. barn utom äktenskap (jfr SFS 1917, s. 891).
II.
1) [delvis med anknytning till I] († utom i a slutet o. b) om sak: som är helt l. delvis av främmande l. mindre aktat ursprung; vanbördig. Månge föragta mig (dvs. bokstaven c) ock såsom oägt. Tiällmann Gr. 96 (1696). Om Språket intet tvingades mot sit oskyldiga lynne med oäkta ord til oändeliga vridningar. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754). — särsk.
a) som är av blandat ursprung, bastard-. Hwarföre man them medh godt fogh och skääl, Bastarde eller Oächte Grenar nempna kan. Mollet Lustg. B 4 a (1651; om vattenskott på persikoträd). (Wulfilas bokstäver) kunna kallas oäkta Runor (på grund av det grekiska inflytandet). Verelius Run. 13 (1675). Stiernstolpe DQ 2: 345 (1818). särsk. (förr) i uttr. oäkta slanga, om ett slags (vanl.) 8-pundig kanon; motsatt: äkta slanga; jfr BASTARD, sbst.2 Sehmann FrSvOrdb. 43 (1842). Wrangel Krigsh. 2: 238 (1875).
b) trädg. om fruktträd o. d.: icke förädlad; äv. om skott som tillhör den icke förädlade delen av trädet. Frukt både af oäkta och ympade trän. Hülphers Norrl. 4: 41 (1779). Fram i oktober befrias stammarne från alla oäkta skott. HbTrädg. 8: 33 (1884).
2) för att beteckna att ngt icke är det som uttryckes gm huvudordet, utan en efterbildning l. imitation av detta l. förfärdigat l. bestående av annat o. sämre material än som utsäges l. förutsättes av huvudordet. Swarth Oeckta fflogell. TullbSthm 17/4 1548. Galoner, Spetsar .. af oäkta Guld och Silfver. FörordnYppigh. 1746, s. B 4 b. Oäkta guldlan och guldtråd är .. förgylld koppar. Almström Handelsv. 72 (1845). Oäkta bladguld (bladmetall). HantvB I. 1: 210 (1934). jfr: Pseudogemmæ, oäkta stenar, kallas antingen de naturlige stenarter, som til färg och vid hastigt påseende likna ädla stenar ..; eller ock .. de med konst af glasflusser eftergjorde äkta stenar. Rinman 2: 331 (1789). — särsk.
a) i uttr. oäkta porslin, om glaserat, ogenomskinligt lergods med ljus bottenfärg, ”fin fajans”. Bromell Berg. 5 (1730). Bæckström Rörstr. 86 (1930).
b) i utvidgad anv.
α) om skrift: icke skriven av uppgiven l. antagen författare; äv.: som icke är original l. tillhör originalet (utan härrör från annat håll). 3SAH LVI. 3: 33 (1827). Tyska Theologer (försökte) att bevisa, det Johannis Evangelium var oäkta d. ä. icke var författadt af Aposteln, utan tillhörde en sednare tid. Agardh ThSkr. 2: 16 (1842, 1856). Rudin BibEnh. 6 (1887).
β) (numera föga br.) övergående i bet.: förfalskad, falsk. Ett smutsfärgadt oäkta mynt. Atterbom Minn. 33 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Ett oäkta manuskript. Sundén (1888). GHT 1895, nr 223 B, s. 1 (om sedlar). särsk. (†) om person: som icke är vad han föregiver sig vara, falsk (se FALSK, adj. III 1 c). Aff then Förrädaren och oächta Demetrio. Widekindi KrijgH 76 (1671). Martin ÅmVetA 1766, s. 7.
γ) färg. i uttr. oäkta färg.
α’) färgämne som ger en färg som icke är hållbar o. tvättäkta. VetAH 1750, s. 61. 2UB 8: 501 (1900).
β’) färg på tyg o. d. vilken icke är hållbar o. tvättäkta; äv. i uttr. oäkta kulör, förr äv. oäkta färgning. Björkegren 2640 (1786). Violett anilin, som .. gifver en oäkta färg. AHB 38: 18 (1869). Sahlin SkånFärg. 113 (1928).
3) (i sht i fackspr.) för att beteckna att ngt icke motsvarar l. gör skäl för sitt namn; oegentlig. Oächtad wild Oxetunga. Franckenius Spec. A 3 a (1659; ss. namn på växten Asperugo procumbens Lin., riva). Blötdjuren indelas .. i tvenne underprovinser, äkta och oäkta blötdjur. Thorell Zool. 2: 285 (1865). Oäkta vi-namn (dvs. ortnamn på -vi). NoB 1923, s. 110. (†) De stafvelser, som skola utgiöra rimen, böra vara lika, men icke de samme; och derföre måste du undfly de så kallade oäkta rim. Hof Underr. 105 (1766). särsk.
a) (†) anat. i uttr. oäkta kindtand, falsk kindtand (se FALSK, adj. III 3 c α). Thorell Zool. 2: 73 (1861). Cannelin (1921).
b) bot. (numera knappast br.) om växtdel: som icke motsvarar sitt namn; falsk (se FALSK, adj. III 3 c γ). Oägta blomholk. Marklin Illiger 392 (1818). UtsädT 1896, s. 141.
c) (föga br.) med. i uttr. oäkta koppor, om koppor med onormal utveckling; förr äv. om koppor av annat slag än smittkoppor. (Till) de oägta Kopporne .. räknas Vattenkoppor, och Stenkoppor eller Svinköln. VeckoskrLäk. 3: 99 (1782). Lundberg HusdjSj. 109 (1868). Cannelin (1921).
d) spelt. i vissa uttr.: oäkta fluss, gråpojs, se FLUSS, sbst.3, resp. GRÅPOJS; oäkta hålet, se HÅL, sbst. 4 k.
e) språkv.
α) i uttr. oäkta bisats, om bisats som uttrycker en självständig tanke o. endast formellt är subordinerad. Svedbom Satsl. 90 (1843). Brate SvSpr. 196 (1898).
β) i uttr. oäkta sammansatt verb o. d., om sådant sammansatt verb vars leder äro skiljbara. Sundén SvSpr. 149 (1869). Beckman SvSpr. 189 (1904).
4) icke ursprunglig; icke naturlig; icke genuin; tillgjord.
a) om ngt abstrakt. När han (dvs. kärleken) inte är oäckta. Runius (SVS) 2: 246 (c. 1710). Den oäkta känslosamheten och de oäkta roligheterna (i ”Värmlänningarna”). Fröding Eftersk. 2: 81 (1897, 1910). Oäkta tonfall. Björklund MånLund 264 (1931).
b) om person. (Heidenstam) förekommer mig sällan oäkta, men rätt ofta alltför vårdslös i lyrisk form. Fröding Grillf. 1: 25 (1898).
OÄKTING. (vard.) till I: oäkta barn; ofta använt föraktfullt l. ss. skymford. HSH 8: 29 (c. 1800). Håll mun på er, rackarpack! .. Oäktingar! Lushundar! Nordström Herr. 90 (1910). För resten visste hela släkten att J. A. C. hade en ”dulcinea” och en ”oäkting” (föraktfullare uttryck kunde man ej finna). Bergman JoH 113 (1926). särsk. (tillf.) bildl., om skriftalster (som man skäms för). Wallenberg (SVS) 1: 197 (1771).
Spalt O 1758 band 19, 1951