Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFRÄLSEMAN ω3frälse~man2, förr äv. OFRÄLSMAN l. OFRÄLSESMAN, m.; best. -mannen; pl. -män.
Ordformer
(o- 1561—1908. v- 1539. -fräls- 1684. -frälse- (-frällsse- o. d.) 1657—1908. -frälses- (-frälls- o. d., -is-) 1539—1728. — Se för övr. MAN, sbst.2 Anm. Gen. pl. ofrälsemanna användes stundom förr i uttr. i ofrälsemanna hand, t. ex. PH 1: 479 (1719), AdP 1789, s. 881)
Etymologi
[av OFRÄLSE, sbst., o. MAN, sbst.2; jfr fsv. ofrälsman, ofri man (av OFRÄLS o. MAN, sbst.2), från vilket ord formen ofrälsman delvis kan utgå]
(numera nästan bl. i fråga om ä. förh., mindre br.) oadlig man; man som icke tillhör(de) frälset (se FRÄLSE, sbst. 8); motsatt: frälseman. G1R 12: 218 (1539). När Wij .. täckes någhon ofrälsis Man, medh Frälse och Sköldemärcke at Privilegera. Riddarhusordn. 6/6 1626, s. A 3 a. Konungen utvälje .. (till statsråd) kunnige, erfarne, redlige .. infödde Svenske Frelse- eller Ofrelse-Män af den rena Evangeliska Läran. RF 1809, § 4. Afzelius Sag. 3: 22 (1841; om medeltida förh.). 2NF 9: 31 (1908).

 

Spalt O 338 band 18, 1949

Webbansvarig