| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFÄRDIG ω3~fæ2rdig, adj. -are. adv. -T.
a) om person l. djur: som har ngt (medfött l. förvärvat) kroppsfel l. lyte; särsk. (o. vanl.): berövad (det fulla) bruket av en l. flera lemmar, i sht ben(en); (lemma)lytt, vanför; äv. om lem o. d.: skadad l. lam; äv. bildl.; jfr FÄRDIG 1 a. Ofärdig i benen, foten, handen. En man j Lystris kranck j sina föter, satt ther oferdugher vthaff hans modhers lijff, och hadhe aldrich gångit. Apg. 14: 8 (NT 1526). Gesällen (är) ofärdig på dhet ena ögat. VDAkt. 1693, nr 782. Liljecrona RiksdKul. 34 (1840; bildl.). Lars .. höll den ofärdiga armen bakom ryggen. Siwertz JoDr. 354 (1928).
b) (†) om sak: som icke är i gott stånd; bristfällig; som är i olag; skadad; söndrig, trasig; äv.: oduglig; jfr FÄRDIG 1 b. Rääf Ydre 1: 312 (i handl. fr. 1556). Ofärdige kallas the (hus) som icke stå till at bota. Lagförsl. 350 (c. 1606). Reparerat 2 st: hallster .., som woro helt ofärdiga. HovförtärSthm 1707 B, s. 210. Heinrich (1828). särsk. om mjölk: som har oren smak, skämd. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 232 (1863).
2) (numera knappast br.) som saknar skicklighet l. färdighet; oskicklig l. trög l. tafatt o. d.; jfr FÄRDIG 2 (o. 3). Juslenius 324 (1745). Det är hela människan som .. (gm sinnenas övning) friskas upp och göres mindre ofärdig. Larsson Kunsk. 9 (1909).
3) icke beredd l. redo l. rustad l. i ordning; numera bl. (tillf.) om sak: icke iordningställd l. ”klar”; jfr FÄRDIG 4 a, b. Linc. (1640; under imparatus). (Konungen) fann bordet ofärdigt och fick vänta öfver en kvarts timme på att bli serverad. Lamm Oxenst. 324 (1911). särsk. (†): icke resfärdig. Möller (1790, 1807).
4) (numera bl. mera tillf.) ofullbordad, oavslutad; som (ännu) icke fått sin slutgiltiga form l. sammansättning o. d.; icke färdigställd; äv. i utvidgad anv., om ngts tillstånd o. d.; jfr FÄRDIG 5. Wärket i gardhen liggiandes, till den ofärdige Bygningens förfärdigande. BoupptSthm 19/4 1659; möjl. till 1 b. Swart godz eller ofärdig Mässing. Därs. 1668, s. 1355 (1667). VL 1908, nr 114, s. 6 (om tillstånd). Därs. nr 124, s. 9 (om fabriker). särsk.
a) (†) ss. adv., i uttr. ofärdigt klädd, icke färdigklädd; jfr FÄRDIG ssgr anm. 2:o. Scholander I. 1: 26 (c. 1870).
b) om råämne o. d.: som icke förvandlats till färdiga produkter, obearbetad; äv. om utkast o. d.: som icke bearbetats till en slutgiltig framställning (av ett ämne); äv. bildl. Svedelius Lif 561 (1887; om utkast). Henning Berger har föga sympati för ofärdiga råstoff. Hedén 4: 310 (1914).
c) om person l. djur l. organ o. d.: icke fullt utvecklad; ofullgången; jfr FÄRDIG 5 b. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 165 (1839; om kota). Rydberg RomD 46 (1877; om person). Örnungen .. med .. sina ofärdiga vingar. Lagerlöf Holg. 2: 246 (1907).
d) (i sht i vitter stil) mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr b); särsk. övergående i bet.: ofullkomlig, ofulländad; jfr FÄRDIG 5. Geijer I. 5: 263 (1820). Ett stort antal verser (i Runebergs dikt ”Vargen”) äro ofärdiga och klena. Estlander 1: 220 (1902). Söderblom Gudstr. 357 (1914).
1) till 1.
a) till 1 a; äv. konkretare: lyte l. kroppsfel o. d.; äv. bildl. Ofälighet i händerne. Schück VittA 4: 33 (i handl. fr. 1718). Bremer Hem. 1: 260 (1839; bildl.). Löwegren Hippokr. 1: 258 (1909; konkretare).
2) (numera knappast br.) till 2: bristande skicklighet l. färdighet; tröghet o. d. Swedberg Ordab. (1722). Atterbom PoesH 1: 39 (1848).
3) (mera tillf.) till 4; äv. bildl., stundom övergående i bet.: bristande fullkomlighet l. fulländning; jfr ofärdig 4 d. Parsifals inre ofärdighet. Bååth WagnerS 4: 26 (1908). Jonsson 6Amerik. 91 (1942).
Spalt O 352 band 18, 1949