| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OFÖRNUMSTELIGA l. OFÖRNUMSTELIGEN, adv. (-a 1555—1622. -en 1542—1639) [fsv. ofornumstelika] (†) oförståndigt, oklokt, ovist. G1R 14: 367 (1542). Schroderus Comenius c 11 a (1639). —
OFÖRNUMSTIG l. OFÖRNUMSTOG. [fsv. ofornumstogher] (†) oförståndig, oklok, ovis, dum; dåraktig. LPetri 2Post. 119 b (1555). Schroderus Comenius 354 (1639). —
OFÖRNÄRMAD, p. adj. (†) som icke lidit l. lider intrång l. kränkts, okränkt; jfr förnärma 1. Wallin 1Pred. 2: 222 (c. 1830). —
OFÖRNÄRMANDE, p. adj. (†) som icke kränker l. gör intrång i (ngt); jfr förnärma 1. ÖgCorr. 1854, nr 9, s. 4. —
1) (†) med kvardröjande verbal bibet.
a) om begär l. ngns sinne l. person o. d.: icke tillfredsställd l. mättad. De besvärligheter, som under vår lefnad oss förekomma, och som til en stor del hafva sin grund i våra oförnögda böjelser. Hoffmann Förnöjs. 4 b (1752). Collan Kalev. 2: 62 (1868). jfr: Man trötnar tidt, at se så högt (på den blommande aloen) / Ändå är synen oförnödt. Brenner Dikt. 1: 228 (1709, 1713; sannol. felaktigt för: oförnögdt).
b) som icke fått ersättning l. gottgörelse (för ngt). Han är oförnögd för sin fordran. Sahlstedt (1773). Murberg FörslSAOB (1791).
2) (numera bl. tillf.) i mera rent adjektivisk anv.: icke nöjd l. belåten, missnöjd, missbelåten, otillfredsställd; äv.: oförnöjsam. Lucidor (SVS) 466 (1674). At när the hade hållit vth sin bestämbda tijdh (i Spaa och Aachen), och intet straxt funnit bättring, myckit oförnögde farit heem igen. Hiärne Suurbr. 50 (1679). (Judarna) äro like de små oförnögda barnen, som sittia på torget at leka, och intet vilja låta behaga sig, hvad som hälst deras andre stallbröder til deras nöje uptänka. Bælter JesuH 4: 446 (1757). Hafva de ej mycket orätt, dessa oförnöjda, hvilka klaga öfver illusionernas vansklighet. Carlén Köpm. 1: 348 (1860). Har menniskan rättighet att vara oförnöjd i något, så är det väl i kärleken. Carlén Köpm. 2: 264 (1860). Östergren (1933). särsk. (†) i sådana uttr. som oförnöjd med l. på ngn resp. med l. av ngt, icke belåten l. nöjd med ngn l. ngt, missnöjd med ngn l. ngt, förargad på ngn. Prof. Upmarck, som lärer på något sett wara af mig förtretad, effter han .. offta wiste sig på mig oförnögd. Swedenborg RebNat. 1: 202 (1709). Carl XII Bref 424 (1717: af). Ratar Tiänste-hion oskiäligen Husbondens Spisning, visar sig oförnögd med husmans-kåst, eller (osv.). PH 2: 1595 (1739). —
OFÖRNÖJDHET3~020, äv. ~002. [jfr t. unvergnügtheit] (numera föga br.) missnöjdhet, missbelåtenhet; missnöje; otillfredsställdhet; äv.: oförnöjsamhet. Lind (1749). Bäckström Folkb. II. 2: 50 (1848). Dalin (1853). —
OFÖRNÖJELSE. [jfr t. unvergnügung] (†) missbelåtenhet, missnöjdhet; missnöje; otillfredsställdhet. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 13 (1689). Wallin Vitt. 1: 21 (1805). —
OFÖRNÖJLIG, adj.; adv. -en (Juslenius 399 (1745), Ekblad 334 (1764)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). (-elig 1664—1788. -lig 1684—1820) [jfr d. ufornøjelig, t. unvergnüglich] (†) svår l. omöjlig att tillfredsställa l. göra nöjd; missnöjd, missbelåten; särsk. dels om person (l. ngns sinne): omåttlig i sina begär o. önskningar o. d., oförnöjsam; dels om begär, krav o. d.: omättlig, omåttlig. Kempe Proberugn 52 (1664). The Fattige förbrå them Rijkom, at the äro obarmhertige och oförnögelige. Spegel Oliw. B 2 b (1675). Här hördes annat eij än oförnöglig klagan. CGripenhielm Vitt. 276 (1684). Ert kraf är oförnöjligt. Remmer Tart. 76 (1820).
Avledn.: oförnöjlighet, r. l. f. [jfr t. unvergnüglichkeit] (†) förhållandet att vara svår l. omöjlig att tillfredsställa; omåttlighet; omättlighet; oförnöjsamhet; otillfredsställdhet. Juslenius 399 (1745). Hoffmann Förnöjs. 2 b (1752). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRNÖJSAM3~020, äv. ~002. [jfr t. unvergnügsam] svår (l. omöjlig) att tillfredsställa l. göra nöjd; som har benägenhet för att vara missnöjd, som aldrig blir nöjd, icke förnöjsam. Lind (1738). Ett oförnöjsamt och afundsjukt sinne är en styggelse för Gud. Franzén Pred. 3: 121 (1843). Östergren (1933).
Avledn.: oförnöjsamhet, r. l. f. [jfr t. unvergnügsamkeit] egenskapen l. förhållandet att vara oförnöjsam. Dalin Arg. 1: 214 (1733, 1754). Jändel Franc. 51 (1927). —
OFÖRNÖTLIG. [fsv. ofornötliker] (†) som aldrig blir förbrukad l. tar slut; outslitlig, oförstörbar. Triewald PVetA 1740, s. 4. Heinrich (1828). —
OFÖRNÖTT, p. adj. (†)
OFÖROLÄMPAD3~0020, p. adj.
1) (†) okränkt; ss. adv.: ostört, okränkt; jfr förolämpa 1. Malmgren Lafontaine Romulus 2: 175 (1801). 2SAH 12: 257 (1827).
OFÖRORSAKAD, p. adj. [jfr mnt. unvororsaket] (†) som man icke (själv) är orsak till l. rår för, oförvållad; ss. adv.: utan anledning. (Jag) will förwisze .. (C. Fleming) iag icke liuger, som han oförorsakett i sin Schrifwelsze på mig och flere ährlige Män gör. UrkFinlÖ II. 1: 86 (c. 1595). Stiernman Com. 3: 151 (1663). —
OFÖRPAKTAD, p. adj. (om ä. förh., tillf.) icke förpaktad l. utarrenderad. Berch Hush. 404 (1747). Dalin 2: 162 (1853). —
OFÖRPANTAD, p. adj. [fsv. oforpantadher (SthmTb. 2: 43); jfr t. unverpfändet] (numera bl. tillf.) icke förpantad l. pantsatt. G1R 4: 58 (1527). Dalin 2: 162 (1853). Björkman (1889). —
1) (†) om person: icke försedd med pass, som saknar pass, passlös. Girs E14 30 (c. 1630). Den Skieppare, som intager någon oförpassad på sin Farkåst, plichtar med 50 dal. Silfvermynt. Arnell Stadsl. 75 (1730; efter handl. fr. 1692). SPF 1848, s. 289. Dalin 2: 162 (1853; utan angiven bet.).
2) tullv. om handelsvara o. d.: för vilken tullförpassning icke utfärdats. PH 6: 4309 (1756). Oförpassat .. gods. SFS 1915, s. 30. —
OFÖRPLIKTAD, p. adj. (o- 1622—1791. v- 1537) [jfr t. unverpflichtet] (numera bl. tillf.) icke bunden av förpliktelser (att göra ngt), icke förpliktad, obunden. G1R 11: 363 (1537). Konungh Gustaff war oförplichtat att gå til rätta eller feigda heller och bliffua slätt förlijckt, om hans Kon. Mt. wille. Tegel G1 2: 76 (1622). —
OFÖRRASKAD, p. adj. (†) icke överrumplad l. överraskande överfallen o. d. G1R 2: 192 (1525). Schenberg (1739). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRRENAD, p. adj. [sidoform till förorenad, p. pf. av förorena; jfr med avs. på bildningen oförrätta: förorätta] (†) förorenad. G1R 2: 261 (1525). —
OFÖRRINGAD, p. adj. (†) icke förminskad l. nedsatt l. förringad. Bullernæsius Lögn. 412 (1619). Lidforss DQ 2: 730 (1892). —
OFÖRRUTTNAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke ruttnat upp l. (helt l. delvis) förstörts gm förruttnelse, icke ruttnad. Linc. Oo 3 a (1640). (Kristus) allena är död och begrafven, och ändå oförrottnad. Borg Luther 1: 290 (1753). Dalin 2: 162 (1853). —
OFÖRRUTTNELIG3~0200 (oförru´tnelig Weste). (numera föga br.) som icke angripes av röta, motståndskraftig mot röta; som icke kan förstöras l. aldrig förstöres gm förruttnelse. Phrygius HimLif. 101 (1615). Mose .. gjorde af oförruttneligt trä en ark. Carling Kempis 285 (1827). LbFolksk. 259 (1890). Östergren (1933).
Avledn.: oförruttnelighet, r. l. f. (numera föga br.) Lind (1749; under unverweslichkeit). Dalin 2: 162 (1853). —
OFÖRRYCKLIG, adj. [jfr mnt. unvorruckliken, adv., t. unverräcklich; till förrycka] (†) orubblig, fast; äv. bildl. Atterbom PhilH 414 (1835; bildl.). Hygiea 1856, s. 599.
Spalt O 399 band 18, 1949