| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFÖRRÄTTA (o`förrätta Weste), v. -ade. vbalsbst. -AN (G1R 8: 158 (1532), Därs. 10: 54 (1535)), -ANDE (RARP 4: 492 (1650), WoJ (1891)), -ELSE (se avledn.), -NING (FörarbSvLag 7: 587 (1709)); -ARE (se avledn.).
(†) begå l. göra orätt mot (ngn) l. göra (ngn) ngt för när (t. ex. gm att tillfoga honom fysisk l. materiell skada, göra otillbörligt intrång i hans rättigheter, kränka honom gm handling l. ord), förfördela, förorätta; ofta med mer l. mindre klart framträdande bibet. av (o. närmande sig bet. hos ett ord l. uttr. angivande) det sätt varpå orätt begås mot ngn, t. ex.: tillfoga (ngn) fysisk l. materiell skada, begå övervåld mot (ngn), göra (ngn) ont l. förfång, ofreda, förnärma, kränka, förolämpa, skymfa. Forbiwdandis alle .. for:ne Byfogitte .. (m. fl.) pa persona, gotz eller preuilegia och friihether at hyndra, hyndhra lathe, mødhe, quælia, plassza oförrettha, eller ij naaghen mattho forfangh at göra. G1R 1: 7 (1521). Oförretter icke fremlingen, then fadherlösa och änkiona. Jer. 22: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: förorätten). Huru kunna .. (de soldater som rövat o. bränt) wara sedan lyckelige, som så mångas fattigas tårar sigh påladdat, och the oförrättades oböner allestädes för sigh hafwa? Isogæus Segersk. 1207 (c. 1700). Theseus .. som var så ogudachtig, at han intet blygdes villia oförrätta de Underjordiske Gudarna. Ehrenadler Tel. 725 (1723). Där se vi Kronan, för att sjelf hafva lidit orätt, liksom trodde sig befogad att nu i sin ordning oförrätta andra. Botin Hem. 2: Föret. 5 (1756). Monarken (i Japan) oförrättar aldrig någon af sine grannar. Thunberg PVetA 1784, s. 9. Om din ånger är rättskaffens, så beder du din nästa om förlåtelse, som du har oförrättat. Schartau Pred. 643 (1820). (Envar lärjunge bemöte) hvar och en annan så, att ingen må varda med ord, åthäfvor eller gerning förolämpad, oförrättad eller skadad. SPF 1856, s. 61. Auerbach (1913). — särsk.
a) med sakligt obj., betecknande rättighet, övertygelse, löfte o. d.: träda för när resp. kränka l. bryta. PolitVis. 102 (1732; med avs. på löfte). Friheten i tankar och tryck är .. en oskattbar gåfva, den Skaparen sjelf förlänt menniskoslägtet och den man icke utan at misskänna och oförrätta des i naturen grundade rättigheter kan afkorta. FörordnTryckFrih. 11/7 1792, s. 2 a. Oförrätta någons rättmätiga öfvertygelse. Möller (1807).
b) i uttr. oförrätta ngn på ngt, lura ngn på ngt. Icke oförrätta någon på en halföre. Borg Luther 2: 714 (1753).
c) med saksubj.: kränka, vara kränkande för (ngt). Blygs för dina svaga tårar! / De oförrätta himmelen. Lindegren 2: 276 (1806). Järta 2: 50 (1826).
d) betecknande att lyckan (oförskyllt o. orättvist) missgynnar ngn l. att ngn drabba(t)s av en ”orättvis” otur. En dygdig man, oförrättad af lyckan. Leopold 3: 13 (1802, 1816). När allt ej går efter min önskan, så är jag nedslagen, missnöjd .. och anser mig hardt nära oförrättad. Wallin 1Pred. 1: 127 (c. 1830).
e) betecknande att ngn gör orätt l. gör sig skyldig till en orättvisa l. en förnärmelse vid sin bedömning av ngn l. ngt. Man .. skulle oförrätta dessa orter och deras Climat, om man sökte förringa den förmon, hvarmed naturen dem .. gynnat hafver. HFinSkolvH 1: 282 (1744). Utan at särdeles oförrätta de mäste Indiens svartbrune infödingar, kan man väl säga, at emellan dem och Europeerne är större skilnad, än emellan Aporne och dem. Thunberg Resa 2: 329 (1789). Widerström Smollet Rod. 2: 303 (1824).
Spalt O 405 band 18, 1949