| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) icke förutseende l. omtänksamt l. besinningsfullt l. förståndigt l. klokt, oförståndigt, oklokt, dumt; gm l. på grund av oförstånd l. oklokhet o. d.; ofta övergående i o. svårt att skilja från 2. Syr. 20: 19 (öv. 1536). Szå förundrar oss icke litet, att tu så oförsictelige handler med fattigt folck. G1R 15: 305 (1543). Schroderus JMCr. 186 (1620). Schultze Ordb. 4053 (c. 1755). Ekblad 297 (1764; möjl. till 2).
2) oförsiktigt, ovarsamt, oaktsamt; på ett oförsiktigt sätt, gm l. på grund av oförsiktighet l. oaktsamhet; ofta svårt att skilja från 1. Girs J3 76 (1627). Kongl. May:t kan .. nogsamt judicera, huru högt thet importerar til Conservation af Bergsbruken, at skogarne rätt brukas, och icke oförsikteligen utödas. Bergv. 1: 241 (1667). Lind (1749). Schultze Ordb. 4053 (c. 1755). —
OFÖRSISSAD, p. adj. [till accisa; jfr ciise, accis (G1R 1: 27 (1521))] (†) för vilken accis (se d. o. 1) icke erlagts. SkrGbgJub. 6: 91 (1588). —
OFÖRSKAMLIGEN, adv. [efter t. unverschämlich; jfr oförskammad] (†) skamlöst. Schroderus Liv. 477 (1626). —
OFÖRSKAMMAD, p. adj. [jfr d. uforskammet, mht. unverschamet; se för övr. oförskämd] (†) oförskämd; skamlös; ss. adv.: utan att blygas, ogenerat. Förhielpandes sin gamble Sochnepijga till rätta, och sådane oförskammade Frijare till wederbörlig nefst. VDAkt. 1691, nr 78 (1690). Linné SvArb. 2: 29 (c. 1730; ss. adv.). —
OFÖRSKANSAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förskansad l. befäst; äv. bildl. Serenius (1734; under unfenced). Lefrén Förel. 3: 282 (1817). Hagberg Shaksp. 1: 283 (1847; bildl.). —
OFÖRSKICKAD, p. adj. (†)
OFÖRSKICKELIG. (†) som är ett oskick, otillbörlig. Sodane oförskickelig och uordentelige handel. G1R 21: 50 (1550). —
OFÖRSKINGRAD, p. adj.
1) (numera föga br.) om samling av föremål, trupp, massa o. d.: icke skingrad l. spridd åt olika håll, (ännu) sammanhållen ss. en enhet; icke upplöst; äv. bildl., om mörker. Juslenius 85 (1745). Det af jordens vishet oförskingrade .. mörker, som (osv.). Wallin 1Pred. 1: 168 (c. 1830). Maximilian med sin oförskingrade krigshär låg ännu qvar uti Ingolstadt. Fryxell Ber. 6: 400 (1833). AntT 4: 269 (1880; om fornfyndssamling).
2) (numera föga br.) om kapital, egendom o. d.: (sammanhållen ss. en kollektiv enhet o.) oförminskad i omfång l. storlek; som ännu finnes i behåll, som man icke gjort av med. SthmTb. 5: 334 (1521). Och skole .. (hertigarna) alt thetta (dvs. arvegodsen), såsom vij thet faderligen här uthinnan förordnat hafve, oförskingrat och oförrycht blifve låte. G1R 29: 554 (1560). En skattemedelsfond (skulle) bildas, som .. komme att oförskingrad bibehållas vid sitt ursprungliga kapitalbelopp. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 181 (1859).
3) (†) bildl. om kraft (hos ngt): som fortfarande finnes kvar (med oförminskad styrka o. d.). Om man vil hafva humla med oförskingrad kraft at hålla sig länge, bör man (osv.). Serenius EngÅkerm. 247 (1727). —
OFÖRSKRIVEN l. OFÖRSKREVEN, p. adj. (†) icke förskriven (ss. pant). Lind (1749). Lindfors (1824). Meurman (1847). —
OFÖRSKRÄCKELIG. (†)
2) [förväxling med oförkränklig?] okränkbar? (Legationerna) äre frijkallade och oförskräckelige hoos alt Folck. Rålamb Resa Föret. (1679). —
OFÖRSKRÄCKT, p. adj. [jfr mnt. unvorschricket, unvorschrocken, ä. t. unverschrocken] orädd, oförfärad; ofta närmande sig bet.: modig, tapper, djärv; frimodig. Han war frijmodigh såsom itt Leyon, och oförskreckt såsom itt vngt rytande Leyon, när thet någhot jaghar. 1Mack. 3: 4 (Bib. 1541). Jagh förstår ther medh (dvs. med Kristi återkomst) så myket, at iagh j all sorgh, nödh och ångest .. medh ett oförskräckt moodh och sinne kan emootstå och öfwerwinna. Carl IX Cat. M 1 b (1604). Det behöfs et mera oförskräkt hiärta, at gifta sig än, at gå i fält. Säfström Christina MoralTank. 105 (1756). I Norrland finnas ock oförskräckta björnjägare, som ensamme med en hund våga sig på Nalle. Berlin Lsb. 66 (1852). Arbetsgivaren .. är en självständig och oförskräckt man. Hellström Malmros 72 (1931).
OFÖRSKRÄMD, p. adj. (†) icke skrämd; som icke låter skrämma sig. LBÄ 4: 22 (1797). Spongberg Soph. 85 (1866). —
OFÖRSKUMMAD, p. adj. [av o- 3 o. sv. dial. förskummad, inpiskad, vanartig, l. ombildning av sv. dial. utförskummad, med samma bet.; till skum, avskum o. d.] (†) usel, nedrig; svår. Angifvarne, de oförskummade Angifvarne, fingo .. öppet fält och fritt spel. DA 1771, nr 252, s. 2. Kexél SSkr. 1: 128 (1789). —
OFÖRSKUREN, p. adj.
OFÖRSKYLLD, äv. OFÖRSKYLLAD l. (numera knappast br.) OFÖRSKYLLT, p. adj. [fsv. oforskuldadher; jfr d. uforskyldt, mnt. unvorschuld(et), t. unverschuldet]
1) som man icke (gm sina handlingar o. d.) gjort sig förtjänt av l. förskyllt, oförtjänt; som man oskyldigt l. orättvist får lida l. utsättes för. LPetri 3Post. 149 b (1555). Ett oförskylt beröm. Mörk Ad. 1: 186 (1743). Guds oförskylta nåd. Dalin Vitt. I. 1: 34 (c. 1745). Hvem kan väl säga, att han lider alldeles oförskylldt? Franzén Pred. 5: 110 (1845). Gud kan skicka de sina ett oförskylladt lidande. Rudin 1Evigh. 1: 116 (1869, 1878). Hallström Händ. 299 (1927). särsk.
a) (numera föga br.) ss. bestämning till ord betecknande skällsord, tillmäle, förebråelse, tillvitelse o. d.: som orättvist l. utan skäl kommer ngn till del, oförtjänt. Tegel G1 2: 296 (1622). Hvarjehanda oförskylta och hårda tilvitelser. PH 6: 4441 (1756). Oförskyllada bannor. Nicander SalOrdspr. 61 (1760). Cannelin (1921).
b) (numera knappast br.) ss. adv., ss. bestämning till tr. verb i aktiv form, betecknande att ngn gör ngt med ngn som denne icke förtjänt l. förskyllt, utan rimligt skäl o. d. The mich oforskylt hata äro månge. Mess. 1531, s. C 1 b. Thz blodh, som Joab oförskyldt vthgutit haffuer. 1Kon. 2: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: utan sak). At oförskylt antasta en Herredags-Man, under Riksdagen, eller på resan. PH 1: 165 (1720). Bergklint MSam. 2: 139 (1784).
2) (†) om person, land o. d.: som icke gjort sig förtjänt av l. förskyllt ngt visst, som oskyldigt l. orättvist får lida l. utsättes för ngt visst, oförtjänt, oskyldig. Tungones lögnachtiga eeld brenner ey allena, och skadar them wälförskyltom, vthan och then oförskyltom. Bullernæsius Lögn. 229 (1619). Mars härjar oförskyllda länder. Stenhammar 171 (c. 1798). Almqvist AmH 2: 122 (1840). särsk. i uttr. ngn oförskylld l. oförskyllt, utan ngns förskyllan; jfr 1. OPetri MenFall F 3 a (1526). AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 8 b (1587).
3) (†) som man icke får (l. begär) lön l. ersättning l. gottgörelse för, lönlös. Wij tiene hwar annan oförskylt. Ps. 1536, s. 56. Men Academien kunde icke längre vänta samma tjenst oförskylt, sedan göromålen blefvo mera trägne. Sandels PVetA 1771, s. 42. Oförskylld möda. Nordforss (1805). Weste (1807). särsk. i den fristående satsförkortningen ngt oförskyllt, utan att få lön för ngt. Kling Spect. R 1 b (1735). —
Spalt O 411 band 18, 1949