| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OFÖRSKÄMLIG, adj.1; adv. -a (OPetri 1Post. 65 a (1528), Linc. Nn 5 b (1640)). (-elig 1527. -lig 1528—1640) [jfr t. unverschämlich; jfr äv. fsv. o(f)skämmeliker, för skamlig] (†) oförskämd, skamlös, fräck. OPetri PEliæ b 1 b (1527). Linc. Nn 5 b (1640). —
OFÖRSKÄMLIG, adj.2 [till förskämma 3 c] (†) icke möjlig att förstöra l. fördärva l. depravera. Det vore väl, om folkets moralitet vore lika oförskämlig (som naturen). Unge Dal. 114 (1831). —
OFÖRSKÖNAD, p. adj. (i vitter stil) icke förskönad l. framställd vackrare än den i värkligheten är; vanl. bildl. Eichhorn SvStud. 2: 142 (1869, 1872). Hallström LevDikt 228 (1914; bildl.). —
OFÖRSLITLIG. (-elig 1685—c. 1755. -lig 1791—1855) (†) outslitlig. Schultze Ordb. 4557 (c. 1755). SPF 1855, s. 224. särsk.: som är av oförstörbar materie, oförstörbar. Spegel GW 61 (1685). —
OFÖRSLUMRAD, p. adj. (†) som man icke förstört l. gjort av med; jfr förslumra, v.1 2SthmTb. 1: 252 (1547). —
OFÖRSMÄDAD, p. adj. (†) icke smädad l. skymfad. Swedberg Ordab. (1722). Borg Luther 1: 389 (1753). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRSMÄLT, p. adj. (†) som icke smälts l. smält, osmält. ArkliR 1562, avd. 21. Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRSNILLAD, förr äv. OFÖRSNÄLLAD, p. adj. (o- 1665—1791. u- 1544) [jfr mnt. unvorsnellet]
2) (numera bl. tillf.) icke försnillad; förr äv. allmännare: som man icke lurar (lurat) ngn på o. d. Stiernman Com. 3: 310 (1665). Them (dvs. predikanterna) moste man ock låta få sin del oafkortat och oförsnillat, then Gud och öfwerheten them för sitt arbete tillagt hafwer. Swedberg Cat. 64 (1709). —
OFÖRSOFFAD, p. adj.
OFÖRSONA, v. [till oförsonad] (†) göra (ngra) oense, vålla oenighet mellan (ngra). SvMerc. 1: 387 (1756). —
OFÖRSONAD, äv. OFÖRSONT, p. adj. [jfr t. unversöhnt]
1) om brott l. förseelse l. skuld o. d.: icke sonad l. gottgjord o. d. PrivSvStäd. 3: 728 (1591). Hordom eller andre smälige giärningar som oförsonte äro. Schmedeman Just. 586 (1669). Stora och oförsonade oförrätter. Callerholm Stowe 527 (1852). Hur mycken oförsonad skuld är det inte, som måste utkrävas! Lagerlöf AnnaSv. 413 (1928).
2) om person (l. ngns sinne o. d.): icke försonad l. förlikt (med ngn). Linc. Nn 3 a (1640). Du vill lägga dig i grafven oförsont med din nästa? Franzén Pred. 4: 185 (1844). särsk.
a) (numera föga br.) övergående i bet.: oförsonlig. Hvaräst de alt sedan blifvit Turkens oförsonte och svåra Fiender. Nordencrantz Arc. 9 (1730). 3SAH LIV. 2: 284 (1943).
b) (i vitter stil) bildl., i uttr. oförsonad med ngt, icke försonad (se försona 5 d β) l. förlikt med ngt. Bring Högm. 110 (1862). (Strindberg) förklarar, att han dör oförsonad med livet. 3SAH LIII. 2: 360 (1942).
3) (i vitter stil) i fråga om motstridiga begrepp o. d.: icke bragt till överensstämmelse l. harmoni med ngt; jfr försona 5 d α. Den oförsonade motsägelse mellan skönhet och vildhet. Atterbom Minnest. 2: 14 (1840). Borelius Metaf. 141 (1887).
4) (enst., †) om längtan: icke tillfredsställd l. dyl. Oförsonad längtans glöd. Wirsén Dikt. 171 (1876). —
OFÖRSONBAR3~020 l. ~002, adj. [jfr t. unversöhnbar] (i skriftspr., mera tillf.)
1) om brott, förseelse, skuld o. d.: som icke kan sonas l. gottgöras (överhuvud l. gm böter o. d.); jfr försona 2. Under några omständigheter och på några tider och ställen var ”full tjufnad” oförsonbar. Reuterdahl SKH II. 1: 89 (1843). En känsla av oförsonbar skuld. FinT 1924, 1: 429.
OFÖRSONLIG3~020 (oförso´nlig Weste), adj.; adv. -a (†, Swedberg Ordab. (1722), Schultze Ordb. 4709 (c. 1755)), -en (†, Schroderus Dict. 296 (c. 1635), Widegren (1788)), -t. (-elig 1724 (: oförsonelighet). -lig 1555 osv.) [jfr t. unversöhnlich]
1) (†) om brott, förseelse, skuld o. d.: som icke kan sonas l. gottgöras. En oförsonlig och fördömmelig synd. Wallquist EcclSaml. 1—4: 341 (1668). Weste (1807). Meurman (1847).
2) om person (l. ngns sinne): som icke kan förmås till försoning, omöjlig att försona, oblidkelig; obeveklig l. omedgörlig i sitt hat l. sin vrede mot ngn l. sitt motstånd mot ngt; stundom liktydigt med: intransigent, (religiöst, moraliskt) intolerant, ofördragsam. Vara, visa sig oförsonlig. De äro oförsonliga fiender. Helsingius (1587). Man får och kan intet rett bidia med ondskefullt och oförsonligit hierta. Swedberg SermCens. 157 (1712). Intet (är) vanligare, än att vänner, som söndrats af en politisk fråga, blifva oförsonliga. 2SAH 32: 77 (1859). Framför allt var han den katolska kyrkans oförsonlige fiende. Alving SvLittH 2: 13 (1931). särsk. bildl. Nomaderna kämpade tappert för sin tillvaro mot en oförsonligt hård och karg natur. Hedin Tsangpo 2: 273 (1922).
3) (†) om träta o. d.: omöjlig att bilägga l. göra slut på. Oluff Skriffuare i Bolesta ligger i oförsonlig träta medh sin gran[n]e. Rudbeckius Dagb. 108 (1622). Nordström Samh. 2: 229 (1840).
4) om hat, vrede, ovänskap o. d.: som icke kan blidkas resp. stillas l. bringas att upphöra gm försoning mellan resp. parter, oblidkelig, obeveklig. LPetri 1Post. V 1 b (1555). Atreus och Thyestes .. hade ett oförsonligit haat emot hvarandra. Ehrenadler Tel. 786 (1723). Snoilsky 2: 49 (1881).
5) (i vitter stil) i fråga om motstridiga begrepp: som icke kan bringas till överensstämmelse l. kan förlikas med ngt, oförenlig. Brask Pufendorf Hist. 458 (1680). Till yttermera visso har fastslagits, att dessa anspråk delvis oförsonligt motsäga varandra. SvTeolKv. 1936, s. 341.
Avledn.: oförsonlighet, r. l. f. ((†) n. Stiernman Riksd. 758 (1622)) [jfr t. unversöhnlichkeit] särsk. till 2: egenskapen l. förhållandet att vara oförsonlig; stundom liktydigt med: (religiös, moralisk) intolerans, intransigens, ofördragsamhet. Helsingius (1587). Han wil intet gå i seng med sine oförsonlighet och wrede. Swedberg Cat. 71 (1709). Därför att han själf numera höjt sig öfver den kyrkliga oförsonlighetens synpunkt. Hjärne GA 125 (1901). —
OFÖRSPILLD, p. adj. särsk. (†) om samvete: vars lagar o. bud icke kränkts, ”ren”. LPetri Kyrkiost. 35 b (1566). —
OFÖRSTRÖDD, p. adj. (numera föga br.)
2) icke störd l. distraherad. Wallin 1Pred. 1: 169 (c. 1830; i bild). Så tyst är det rundtomkring, som om all verlden såf. Men just då tala helst ljudlösa röster .. då kan örat oförströdt af andra röster, höra dem. Bremer Brev 2: 196 (1842). —
OFÖRSTÅ. [jfr oförstådd] (†) anträffat bl. i pass.: bli oförstådd, icke förstås. Geijer I. 7: 42 (1836). —
OFÖRSTÅBAR3~020 l. ~002. [jfr t. unverstehbar] (numera bl. ngn gg)
2) = oförståelig 2. GHT 1895, nr 237, s. 2. Lärda och oförståbara termer. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 646 (1912). Josephson FriKonstAk. 112 (1917). —
OFÖRSTÅDD, p. adj. [jfr t. unverstanden] icke förstådd.
1) motsv. förstå, v.3 (3 o.) 4. Murberg FörslSAOB (1791). 2SAH 7: 140 (1815). Kyssar, som på en gång .. släcka och alstra blyga oförstådda begär. Rydberg Sing. 23 (1857, 1865). Samzelius SkogJägarl. 4 (1892). särsk. om person, motsv. förstå, v.3 4 a. Gå oförstådd genom livet. Runeberg 1: 328 (1841). Engström Glasög. 80 (1911).
2) (numera bl. tillf.) om ngt som framställes gm tal l. skrift o. d.; motsv. förstå, v.3 6. Murberg FörslSAOB (1791). Leopold 6: 114 (1803). Undersökningen af en hit intills oförstådd urkund. Rydberg Urpatr. 19 (1873). —
OFÖRSTÅELIG. [jfr d. uforståelig, ävensom t. unverständlich]
1) som l. vars mening l. innebörd o. d. man icke kan förstå, obegriplig, ofattbar. Offret hade upptornat sig till ett helt berg af alldeles oförståeliga liturgiska handlingar. NordT 1892, s. 325. Abelin TrInomh. 70 (1904).
2) om ngt som framställes gm tal l. skrift l. tecken l. på annat sätt: som icke kan förstås, obegriplig. Hammarsköld SvVitt. 1: 26 (1818). Plankartor (över utställningar) äro mer eller mindre oförståeliga för en stor del af den besökande allmänheten. SD(L) 1896, nr 269, s. 4. —
OFÖRSTÅELSE. [jfr d. uforståelse]
1) förhållandet att icke förstå l. begripa ngt (l. ngn). Högberg Baggböl. 1: 91 (1911). Han skakade ett par slag på huvudet i fullkomlig oförståelse: Sannerligen om jag kan se sammanhanget. Hellström Lekh. 322 (1927). särsk. med mer l. mindre utpräglad bibet. av l. övergående i bet.: avsaknad av l. brist på intresse l. sympati l. uppskattning, avvisande hållning, kallsinnighet, likgiltighet. Oförståelse för, äv. (gente)mot l. av ngt. Oförståelse och motstånd rönte .. (Mozart) ju mer och ju själfständigare han utvecklade sig. Valentin Musikh. 2: 85 (1901). När Hazelius .. tog de första stegen med det lilla etnografiska museikabinettet .. mötte hans sträfvanden mycken oförståelse och likgiltighet. SocDem. 1901, nr 121, s. 1.
2) (knappast br.) om oförmåga som beror på bristande insikter. Vår oförståelse att rätt förvalta våra pund (orsakar brist på ansvarskänsla). Blomberg Överg. 27 (1915). —
OFÖRSTÅENDE, n. [jfr t. unverstehen]
1) (numera bl. tillf.) oförståelse (se d. o. 1 slutet). Åkerhielm Hvidehus 232 (1899). Inunder de tjocka skikt, som heta oförståendets, ovänlighetens och hatets hälleberg. Öberg Makt. 1: 56 (1906). särsk. (†) övergående i bet.: missförstånd. Detta oförstående .. blef .. grunden till den klyfta, som sedan alltmera skulle vidgas mellan far och son. Stiernstedt Vingedal 12 (1894).
OFÖRSTÅENDE, p. adj. [jfr d. uforstående]
1) som icke förstår l. begriper ngt (l. ngn) l. inser ngt. Hammarsköld BrPlot. 15 (1814). Hon verkar .. rätt oförstående för det som händer och sker omkring henne. 2NatLiv 118 (1930). särsk. med mer l. mindre utpräglad bibet. av l. övergående i bet.: som saknar sympati l. intresse för l. icke uppskattar ngn l. ngt, kallsinnig, likgiltig, avvisande. Stå oförstående (in)för ngt. Ställa sig oförstående (in)för l. mot l. till ngt, ngn gg stanna oförstående inför ngt. Vara, visa sig oförstående. NordT 1897, s. 75. Med sin franska salongsbildning stod Gustaf III i själfva värket fullkomligt oförstående inför vetenskapen. Schück G3 83 (1904). Blott inför torgskränet om kulturmänniskans faktiska lycka stannar jag alldeles oförstående. Norström Masskult. 47 (1910). Ett oförstående kallgrin. Cederschiöld Manh. 215 (1916).
2) som icke begriper innebörden av ngt visst som meddelas. Då jag kanske såg lite oförstående ut, tillade han (osv.). Östergren (1933).
Spalt O 414 band 18, 1949