Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OJÄVLIG, adj. (ojeflig 1629. ojävlig (-jäf-, -iä-) 1628—1943. ojäfvelig (-gäve-) c. 1755—1856) [fsv. uiafliker, oiäfliker (i bet. 1); till fsv. iäfliker, tvivelaktig, avledn. av jäv, sbst.; i bet. 2 snarast bildat till jäva (jfr ojävbar)]
1) (†) otvivelaktig. Stiernman Riksd. 810 (1628). Schultze Ordb. 1511 (c. 1755).
2) eg.: varemot jäv icke kan l. får anföras; anträffat bl. i utvidgad l. bildl. anv.: ovedersäglig l. oomtvistlig; äv.: definitiv l. slutgiltig o. d.; numera bl. ngn gg i skämtsam l. parodisk stil. Stiernhielm Vitt. 183 (c. 1650). (Dante har) utdelat rättvisa .. åt alla, som han stämt in för sin domstol, afgifvande i hvarje mål en (kanhända) ojäfvelig och oåterkallelig dom. Lovén Dante 1: LXXX (1856). En ojävlig sanning. Strandberg Pegas 56 (1943; i parodisk stil).

 

Spalt O 509 band 18, 1949

Webbansvarig