| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) med personligt huvudord: som icke har ett välvilligt l. fördragsamt l. kärleksfullt sinnelag; som handlar hårt o. strängt; oblid l. obarmhärtig l. skoningslös l. hård l. sträng o. d.; numera nästan bl. (företrädesvis i vitter stil) om person (l. gudomligt väsen l. makt o. d.) med tanke på hans (resp. dess) sätt att utöva sin (härskar)-makt över ngn l. ngt l. att döma över l. att bedöma ngn l. ngt o. d.; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande; jfr a) med starkare nedsättande innebörd: grym l. omänsklig l. tyrannisk o. d.; förr äv. övergående i bet.: gudlös l. ond l. illasinnad o. d. Then omille man, konungh[e]n (dvs. Kristiern II). SvTr. 4: 5 (1521); jfr a. Ther som .. (Gud) synes j scrifftenne ath förhärda noghro omilla men (dvs. män), .. jcke böör thet taghas för en almenneligh .. lagh. OPetri PEliæ e 1 b (1527). Sigfridi G 8 b (1619; om lejon). När omilde Läsare fälla om mig förakteliga omdömen. Dalin Arg. 1: 43 (1733, 1754). Omilda Lagstiftare. 2SAH 1: 3 (1801). Den som av ett omilt öde förmenats förmågan att bestiga pegasen. Hellström Malmros 159 (1931); jfr c. särsk.
a) (numera bl. arkaiserande) i uttr. Kristiern l. Kristian den (förr äv. hin) omilde, om Kristiern (Kristian) II av Danmark; jfr tyrann. Riddermarck Alm. 1691, s. 30. Nordberg C12 1: 56 (1740: Hin Omilde). Kulturen 1948, s. 36. jfr: Then förscrifne omilde kwng Cristiærn. G1R 1: 48 (1523).
b) (†) övergående i bet.: hänsynslös l. oförsynt o. d. BtÅboH I. 11—12: 5 (1637). (Vissa människor förstöra forntida minnesmärken) warandes äntå somblige så omilde häruthinnan, att de .. sträckia sine händer till gamble förnähme griffters demolierande. Schück VittA 2: 3 (i handl. fr. 1666). LandtmFörordn. 40 (1725).
c) (numera knappast br.) avogt stämd; ogunstig; förr äv. i uttr. bliva ngn omild, bli avogt stämd mot ngn, bli ngn ogunstig; äv. substantiverat. Lagförsl. 480 (c. 1606: bliffwer). Min Jungfru som är så omill. Visb. 1: 324 (c. 1620). Lenngren (SVS) 1: 339 (1781).
2) med sakligt huvudord l. ss. adv.: som visar l. ger uttryck åt l. utmärkes av l. innebär obarmhärtighet l. skoningslöshet l. hårdhet l. stränghet o. d.; äv. allmännare: som sker l. är förenad med hänsynslöshet l. våldsamhet o. d.; icke hovsam l. modest; skarp; brysk; förr äv. med starkare nedsättande innebörd: som visar l. innebär grymhet l. omänsklighet o. d.; i sht förr äv. i uttr. omild bön, bön vari man beder om ngt som skadar ngn. Then omilda gerning som konung Swerker giorde (dvs. mordet på konung Knuts söner). OPetri Kr. 67 (c. 1540). Omild böön bijter intet. Grubb 613 (1665); jfr bön, sbst.1 2 a α. Omilda omdömen. HSH 1: 271 (c. 1750). Någon ruskade mig omilt. Engström 12Bok 173 (1919). särsk.
a) (numera bl. ngn gg i vitter stil) om hand l. finger o. d., ngn gg äv. om redskap: som behandlar ngn l. ngt omilt l. som far omilt fram; hänsynslös, pietetslös; förr äv. övergående i bet.: som tillhör en grym l. tyrannisk l. illasinnad människa; förr äv. i uttr. omilda öron, illasinnade människors öron. Tempeus Messenius 72 (1612). RARP V. 1: 119 (1652: omilde öron). Dhet som kommer i tiufwa- eller andra omilda händer, dhet håls för borttmist. Grubb 635 (1665). Thenna Man .., / Thens Lijffstråd Atropos omilde Sax affskurit. Lucidor (SVS) 231 (1672). Största delen (av mynten) var redan fallen i guldsmedernas omilda händer. 2VittAH 13: 193 (1830). Snoilsky 2: 213 (1881; om finger).
b) (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) övergående i bet.: avog; ovänlig; ogunstig; äv. i uttr. omild för ngt; jfr 1 c. Skogekär Bärgbo Wijs. 19: 3 (c. 1635). Vårt språks för alexandrinen omilda ande. 3SAH 24: 427 (1910). Omildare stämd (mot förslaget) än någonsin. Östergren (1933).
c) (†) om uppgift(er) l. beskyllning o. d., övergående i bet.: vrång, bedräglig, falsk, oriktig. OxBr. 5: 22 (1613). BraheBrevväxl. II. 1: 210 (1662; om beskyllning). Ingen må tillåtas, at .. medelst omildt föregifwande, undan Åboen bortkiöpa hans Krono-Rusthåld. PH 1: 171 (1720). AktsamlKungsådreinst. 283 (1750).
d) om väderlek, klimat o. d.: sträng, bister, hård; förr äv. dels om trakt o. d.: som har strängt l. hårt klimat, dels om en orts naturbeskaffenhet: karg, ogynnsam. HSH 31: 208 (1667; om naturbeskaffenhet). HC11H 12: 53 (1697; om trakt). I mildt eller omildt väder. Bååth WagnerS 4: 148 (1908).
e) (i vitter stil, numera bl. tillf.) om ljud l. röst o. d.: som har hård l. skarp klang. Brenner Pijn. 44 (1727). Nu höres .. (vindens) röst omild i skogen. Rydberg Sing. 86 (1857, 1865).
Avledn.: omildhet, r. l. f. [fsv. omildhet] till 1 o. 2: egenskapen l. förhållandet att vara omild; särsk.: obarmhärtighet, stränghet, hårdhet o. d.; i sht förr äv.: misshag, onåd, ogunst (jfr omild 1 c); förr äv. dels: grymhet l. tyranni o. d., dels: hänsynslöshet, pietetslöshet. K(onung) C(hristierns) omildheit. G1R 1: 158 (1523). Gamble huuss .., hwilka .. af Inbyggarnes och grannarnes omildheet förstörde .. ähre. Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1666). I början drogo mina Moraler på mig många Fruentimmers omildhet. Dalin Arg. 1: 186 (1754). Den omildhet .. hvarmed kyrkans män .. behandlades. Reuterdahl SKH II. 2: 31 (1850). särsk.
b) i fråga om väderlek o. d.: stränghet, bisterhet o. d.; ngn gg äv. i pl., konkretare, om obehag l. besvärligheter som förorsakas av (växlande) väderlek; jfr omild 2 d. Berch Hush. 105 (1747). Stiernstolpe DQ 3: 64 (1818; konkretare). —
OMILDELIGEN l. OMILDELIGA. (-liga 1521 —c. 1755. -ligen(n) 1561—1764) [fsv. omildelika; till mildeligen l. omild] (†) omilt (se omild 2) l. obarmhärtigt l. grymt l. omänskligt o. d.; utan förbarmande. G1R 1: 29 (1521). Fångar, dem de genom stora vakar omildeligen dränkte under isen. Dalin Hist. 2: 97 (1750). Ekblad 188 (1764). särsk. i fråga om lämnande av uppgift l. framställande av beskyllning o. d.: på ett sätt som icke överensstämmer med sanningen, falskt, oriktigt; jfr omild 2 c. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 4 a (1587). VDAkt. 1722, nr 216. —
OMILDRAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke mildrad; särsk. motsv. mildra 2. UpfostrSTidn. 1782, s. 423 (om klimat). —
OMILITÄRISK. som icke anstår l. passar en militär; som icke uppfyller militära krav. Omilitärisk hållning. Lefrén Förel. 3: 157 (1817).
Spalt O 788 band 19, 1950