Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ONYFÖDD, p. adj. (†) motsv. nyfödd 2 slutet: som icke är (i religiös mening) född på nytt. Schroderus Os. III. 1: 277 (1635). KyrkohÅ 1910, MoA. s. 63 (1738). —
ONYKTER.
2) (mera tillf.) motsv. nykter 3: som missbrukar rusdrycker, ”supaktig”; äv. om levnadssätt o. d.: som präglas av spritmissbruk; ngn gg äv. om lokal: där spritmissbruk förekommer. Rudin OrdUngd. 1: 116 (1894).
3) (tillf. i religiöst spr.) motsv. nykter 5: icke andligen vaken, andligen förvillad. Billing Betr. 19 (1906).
4) motsv. nykter 6: värklighetsfrämmande o. alltför fantasifull l. överspänd, som är (l. utmärker) en fantast. Beskow Pred. 305 (1901). Onyktra kultursvärmare. Norström Masskult. 45 (1910).
Avledn.: onykterhet, r. l. f. särsk.
ONYTT, adj. (o- 1539—1731. u- 1546) [fsv. onyter] (†)
1) om person: som icke duger ngt till, som icke gör ngn nytta. Thet myckle unytthe folk, som hvarsken köpenskap eller embter bruka (dvs. icke äro köpmän, hantvärkare l. ämbetsmän l. dyl.) RA I. 1: 494 (1546).
2) om sak: oduglig, oanvändbar, värdelös; anträffat bl. i uttr. göra ngt onytt, göra ngt till ngt onytt o. d., fördärva l. förstöra ngt. NorrlS 1—6: 354 (1539). Sitt goda .. förslösa eller til någon ting onytt giöra. Schmedeman Just. 477 (1667). (Om ngn arrestant) förderfwar, och giör onytt. SthmStadsord. 2: 374 (1714). FörarbSvLag 6: 163 (1731). Anm. Med avs. på en möjl. föreliggande ssg till detta ord se onyttig anm. sp. 991.
Spalt O 988 band 19, 1950