Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORIENTAL or1ienta4l l. ωr1-, äv. å1– l. ω1-, l. or1jen- osv., sbst.2, i bet. 1, 2 m., i bet. 3 a m. l. r., i bet. 3 b r. l. m.; best. -en; pl. -er; äv. (numera mindre br.) ORIENTALER -ta4ler, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(-al 1876 osv. -aler, sg. 1839—1927. -aler, pl. 1733 osv.)
Etymologi
[jfr t. orientale (ä. t. orientaler), eng. oriental; jfr lat. orientales, österlänningar; av lat. orientalis, österländsk (se ORIENTAL, adj.)]
1) mansperson tillhörande ngt av de i orienten inhemska folken, österlänning; äv. (i sht i pl.) utan avseende på kön. Dalin Arg. 1: 166 (1733, 1754). Orientalens förkärlek för metallprydnader. Hahr ArkitH 78 (1902). 3SAH LVII. 2: 135 (1946). särsk. (mindre br.) om västerlänning av (mer l. mindre rent) orientalisk ras; särsk.: jude. Nornan 1906, s. 17 (1876). Orientalern Spinoza. Nilsson SvRom. 500 (1916). Hagberg VärldB 39 (1927; om den engelske statsmannen Disraeli).
2) (†) grekisk-ortodox kristen; anträffat bl. i pl. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 325 (1834).
3) om djur l. saker.
a) häst av orientalisk ras; jfr ARAB 3. Sjöstedt Husdj. 1: 139 (1859). Wrangel HbHästv. 328 (1885).
b) (enst.) handskm. orientaliskt skinn; jfr ORIENTALISK 3 c. Förbundet 1906, nr 10—12, s. 9. —

 

Spalt O 1255 band 19, 1950

Webbansvarig