Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORIENTAL or1ienta4l osv., adj.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. oriental; ytterst av lat. orientalis, österländsk, avledn. av oriens (se ORIENT)]
1) (†) som har avseende på väderstrecket öster, östlig; utom i ssgr anträffat bl. i uttr. oriental solvisare, orientalur; jfr OCCIDENTAL I 1. Rålamb 4: 112 (1690; möjl. ssg).
2) (föga br.) orientalisk. Een Oriental Ametist. KlädkamRSthm 1654, s. 85. Den orientala (vildhästen) (Equus Przewalskii). Schnittger FörhistFlintgr. 40 (1910). —
Ssgr: (1) ORIENTAL-SOLVISARE. (†) = -ur. Rålamb 4: 113 (1690). —
(2) -SPRÅK. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) anträffat bl. i pl. best.: de orientaliska språken. Scherping Nyck. 9 (1730, 1754). Jag beklagar nu att jag i min ungdom försummat Orientalspråken. Tegnér (WB) 4: 436 (1824). AnderssonBrevväxl. 1: XXXI (1940; om ä. förh.). —
(1) -UR, n. vertikal solvisare som har den vertikala skärmen vänd mot öster o. endast visar morgontimmarna; jfr occidental-ur. NF 15: 68 (1890). —

 

Spalt O 1256 band 19, 1950

Webbansvarig