Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORILLON or1ijoŋ4 l. å1– (åriljång Andersson (1857)), r. l. m.; best. -en; pl. -er (HSH osv.) ((†) -s Strussenfelt PVetA 1779, s. 23).
Ordformer
(oreillon 1773—1783. oriljong 1833. orillion 1656. orillon 1691—1914)
Etymologi
[av fr. orillon, oreillon, ”öronstycke” på hjälm o. d., orillon m. m.; till fr. oreille, öra, av lat. auricula, litet öra, till auris (jfr ÖRA); orillonen liknades vid ett öra sittande på det ”huvud” som bildas av bastionen]
(förr) befästn. (rundad) utskjutande del av en bastion, avsedd att skydda den indragna (delen av) flanken (se FLANK, sbst.1 1 b) mot frontal eld; jfr ÖRON-STYCKE. HSH 35: 332 (1656). Busch Fästn. 72 (1880). 2NF (1914).

 

Spalt O 1279 band 19, 1950

Webbansvarig