| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ORÅDANDES, adv. [till råda] (†) oavsiktligt, utan att rå för det, av våda. Dess Hustru Anna Jonsdotter (haver) oförwarandes och orådandes i häll qwafft ett deras Lissle barn. VDAkt. 1717, nr 185. —
ORÅDD, p. adj. (†) som icke fått råd (av ngn), som icke blivit rådd (av ngn till ngt). Lind 1: 1685 (1749). Murberg FörslSAOB (1791). —
ORÅDFRÅGAD 3~020, p. adj. (numera knappast br.) icke rådfrågad; särsk. i uttr. göra ngt ngn orådfrågad (förr äv. orådfrågat), göra ngt utan att ha rådfrågat ngn. (Emedan) thett möthe oss owetterligen eller orådfragett sammenkalled ehr. HB 2: 304 (1597). Att .. löjtnanten skulle den (dvs. släkten) ovetande och orådfrågad drista sig till en sådan mesallians. Ramsay Barnaår 3: 65 (1904). —
ORÅDIG. (†) villrådig, obeslutsam, som icke finner på (goda) råd l. utvägar; rådlös; äv.: som fattar olämpliga l. illa grundade beslut. Bark Bref 2: 102 (1705). Misstänksam och orådig, behöfde (kungen) en upplyst och driftig ledare. 1SAH 4: 82 (1791, 1809). Lefrén Förel. 3: 18 (1817). BL 8: 360 (1842).
Avledn. (†): orådighet, r. l. f. villrådighet, obeslutsamhet, rådlöshet; egenskapen att fatta (resp. förhållandet att man fattar) olämpliga l. okloka beslut. Sina skattländer låter han gå sig undan genom .. orådighet. Lagerbring 1Hist. 1: 227 (1769). Dumhufvudet Lybeckers orådighet och feghet. Atterbom Siare 2: 243 (1843). Dens. C12 39 (1845). —
ORÅDLIG, adj.; adv. -a (†, 1Mack. 5: 67 (Bib. 1541), Serenius (1741)), -en (†, Sahlstedt Hoffart. 106 (1720)) -t. [fsv. oradhliker, motsvarande isl. úráðligr, t. unrätlich]
1) (†) illa l. icke alls övertänkt, präglad av obetänksamhet, förhastad, oförsiktig. Så mosten j stilla idher, och intit orådhelighit företagha. Apg. 19: 36 (NT 1526; Bib. 1917: något förhastat). Then som sin munn orådheligha vpläter, han kommer j förskreckelse. Ordspr. 13: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: den som är lösmunt). (De) angrepo fiendanar orådheligha och vthan befalning. 1Mack. 5: 67 (Bib. 1541; Apokr. 1921: oförsiktigt).
2) (numera mindre br.) som det icke är lämpligt att råda ngn till l. att tillstyrka, icke (till)rådlig, som kan komma att visa sig olämplig o. d.; förr äv.: direkt förkastlig, skadlig, riskabel, farlig (jfr oråd 5); särsk. i uttr. icke orådlig, tillrådlig, som sannolikt l. säkert skall visa sig lämplig l. gagnelig (förr äv.: fördelaktig, värdefull); ss. predikativ ofta med bestämning bestående av en infinitiv, förr äv. av en sats, vanl. en att-sats l. en indirekt frågesats. Stiernman Riksd. 31 (1524). Effther thett aldelis orådeligit och olägligit är för Sverigis rike att utgifve en sådanne summa peninger. RA I. 2: 271 (1568). Kunde man holla Konungen i godh humeur och vänskap, voro intet orådeligitt. RP 6: 325 (1636). Effter kopparen är i högt prijs som nu, så är orådeligit att myntan. RARP 11: 318 (1672). Alldeles orådligt är det, att du allena skulle bära hela tyngden däraf. MoB 3: 60 (1768). KKD 1: 272 (1901). Östergren (1934). särsk.
a) i fråga om vad som är nyttigt l. skadligt för människokroppen; förr möjl. stundom övergående i bet.: ohälsosam; förr särsk. i uttr. ngn orådlig, skadlig för ngn. Them (dvs. de flegmatiska) är .. ey orådeligit, at the någhot swårare Bekymber vppå sigh tagha. Palmchron SundhSp. 403 (1642). Såsom orådligit är förmycket af hannog at äta; / Således (osv.). Nicander SalOrdspr. 61 (1760). Bergius PVetA 1763, s. 50. jfr (†): The andra (slagen) aff Fiällfisk .. håller iagh wara orådeligit (för brunnsgäster). Hiärne Suurbr. 60 (1679).
b) (†) i uttr. icke vara orådlig till ngt, vara gagnelig l. befordrande för ngt. BraheBrevväxl. 1: 1 (1637).
c) (†) i uttr. använda ngt orådligen, använda ngt på ett olämpligt l. förkastligt sätt. Tiden at förnöta och orådeligen använda. Sahlstedt Hoffart. 106 (1720). —
ORÅDSAM, adj. [efter t. unratsam] (†)
1) = orådlig 2. RA II. 1: 80 (1611). Discurerades .. om rådsampt skulle wara att ingå dhen fredhen som Konungen i Danmark tilbiudher .. (vilket) alla funne orådsampt. RARP 7: 29 (1660). Lind (1749).
2) obetänksam. (Lat.) Inconsultus .. (sv.) Ofrågad om råd, orådsam, obetänksam, oförsiktig. Ekblad 65 (1764).
ORÄCKT, p. adj. (numera föga br.) metall. om (stycke av) järn l. stål: icke smidd (till stänger o. d.), icke ”räckt”. Rinman Jernförädl. 24 (1772). PT 1913, nr 189 A, s. 3. Östergren (1934). —
ORÄDD. [fsv. orädder] som är utan fruktan, oförskräckt, modig; särsk. om ngn som vågar säga sin mening l. har (stort) moraliskt mod; vanl. om person; stundom äv. om djur, särsk.: icke skygg; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. präglas av oförskräckthet. Svart G1 32 (1561). När rädder blijr hädder, får orädder prijs. Törning 113 (1677). Nordenskiöld Vega 1: 247 (1880; om fåglar). (Publicisten) skall ha en ”orädd och frisinnad hållning”. Hedenstierna Kaleid. 6 (1884). TT 1898, Allm. s. 92 (om företagsamhet). Forssell var alltid orädd, när det gällde att säga sin mening rent ut. 3SAH 16: 321 (1902). Söderhjelm Runebg 1: 376 (1904; om litterär realism). Gullberg o. Harrie Aristophanes Fågl. 104 (1928). särsk.
a) (†) i uppmaningen var (man) orädd, var icke rädd. Serenius (1741). Var man orädd, jag vill icke göra det. Sahlstedt (1773). Murberg FörslSAOB (1791).
b) (†) i uttr. vara ngn orädd l. orädd för ngn l. ngt (l. att ngt skall hända o. d.), icke vara rädd (l. vara utan fruktan) för ngn l. ngt (resp. för att ngt skall hända o. d.); äv. betecknande att ngn är l. känner sig säker för angrepp från ngn l. kan vara trygg (jfr d). 2SthmTb. 8: 241 (1589). Tu (dvs. en mus som bor i staden) äst inthet ögnableek, säker eller orädd .. för katterna. Balck Es. 79 (1603). Gudh gifve .. (han) måtte få breff på gorden, at han måtte vara androm orädh. OxBr. 12: 184 (1616). Spegel GW 88 (1685).
c) (†) övergående i bet.: full av tillförsikt (att man skall lyckas med sina förehavanden). En sådana landamon .. ther man frij och oredder må byggia vppå. LPetri 3Post. 88 b (1555).
Avledn.: oräddhet, r. l. f. särsk.: moraliskt mod (att säga sin mening). Serenius Ff 4 a (1734). Andersson Verldsoms. 2: 17 (1854; hos fåglar). Oräddhet att .. sjunga ut. SDS 1882, nr 538, s. 2. Gummerus Svinhufvud 41 (1931). —
ORÄDDELIGA, adv. [fsv. oräddelika; jfr isl. úhræddliga, ävensom úhræðiliga; möjl. delvis avledn. av orädd] (†) utan fruktan. Swara oreddeligha (inför domaren). G1R 3: 113 (1526). —
ORÄDSLA. (numera föga br.) egenskapen l. förhållandet att icke vara rädd, frihet från rädsla; oräddhet, mod. Schroderus Dict. 27 (c. 1635). Engström LbSvFolk. 40 (1938). —
ORÄFSAD, förr äv. ORÄFST, p. adj. om äng o. d. resp. hö o. d.: icke räfsad. Lagförsl. 372 (c. 1606; om äng). QLm. 2: 21 (1833; om hö). —
ORÄKNAD, p. adj. [fsv. oräknadher] A. icke räknad.
1) i fråga om beräkning av antal l. summa; i sht om pängar; särsk. i sådana uttr. som ta emot pängar(na) oräknade, dvs. utan att räkna dem, utan att kontrollera beloppet. Serenius Nnn 2 b (1734). Jag tog genast 72 R:dr .. och gaf honom oräknade. Schröderheim Ant. 211 (i handl. fr. 1784). Ahlman (1872).
2) (mera tillf.) i pl., om versfötter: vilkas antal (i versraden) icke är (strängt) bestämt. Abu Casems tofflor. Sagospel .. på oräknade jamber. Strindberg (1908; boktitel).
3) (numera föga br.) för att beteckna att antalet av ngt är mycket stort, närmande sig l. övergående i bet.: oräknelig. Oräknade årtusenden. Rydberg Varia 109 (1889, 1894). AtlFinl. 27: 31 (1899).
5) (tillf.) om matematiskt problem l. tal: olöst. Ahlman (1872).
6) (numera knappast br.) för att beteckna att man icke märker l. icke ger akt på ngt (l. icke kommer ihåg ngt); särsk.: som man icke håller räkning på; äv.: som glöms bort; vanl. i nekande sats. At ingen synd kan .. (i himmelriket) bliffua fördold, ingen oreknat. LPetri 2Post. 296 b (1555). Rogberg Pred. 1: 295 (1825). särsk.
a) (†) i uttr. icke bli oräknad, icke (komma att) glömmas bort (då tiden för vedergällning är inne). (Danskarna på Bornholm) gjorde ner allt som svenskt var, hvilket jag förmodar intet skall bli oräknat. Ekeblad Bref 2: 103 (1659).
b) om dag l. minut o. d., dels för att beteckna att tiden förflyter utan att man ger akt på det (därför att ens uppmärksamhet är intensivt upptagen av ngt), dels för att beteckna att ngn är bekymmerslös l. för en behaglig tillvaro o. d. Oräknade hade hittills dessa dagar förrunnit. Palmblad Nov. 3: 125 (1817, 1841). Rydberg Ath. 45 (1859).
7) icke medräknad, icke inräknad (i antalet l. summan o. d.); numera nästan bl. bildande en fristående satsförkortning i förening med ett substantiv l. pronomen, dels ss. attribut till detta, dels ss. adv.; ofta liktydigt med: med bortseende från, varvid l. om man undantar, undantaget, exklusive. RA I. 2: 51 (1562). Tillredningh och uttrustningh vare oräknat uti all omkostnadh. OxBr. 1: 126 (1619). (Vargen) är 2 alnar lång, svansen oräknad. Berlin Lsb. 59 (1852). Assim .. hade vandrat i tjugosex somrar, oräknadt de tvenne, hans moder burit honom på sin rygg. Rydberg Sing. 39 (1876). UFlottUnderbef. 1940, s. 277. B.
8) (†) om person, i uttr. vara oräknad vid ngt, icke fästa avseende vid l. lägga vikt vid ngt (som man gjort förut) o. räkna det som en förtjänst. Wi (skola) .. vpweckia wårt hierta til at bewisa inbyrdes kiärlek .. och wara, ther så oreknade wid, likasom wi förr ingen kiärlek bewisat hadom. Swedberg Cat. b 7 b (1709). —
ORÄKNANDE, adv. [jfr fsv. oräknande, p. adj.] (†) oräkneligt. Haffuet fördrenckte .. oreknande myckit folk. Rudbeckius 2Pred. C 4 a (1622, 1637). —
ORÄKNANDES, adv. (†) i fristående satsförkortningar, liktydigt med: om man frånräknar, varvid man icke räknar med, bortsett från, oräknat. (Kristus) mättade fämtusend män (oräknandes Qwinnor och barn) medh fäm Biuggbrödh och twå Fiskar. Phrygius HimLif. 30 (1615). Rudbeck Atl. 3: 293 (1698).
Spalt O 1382 band 19, 1951