Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSCILLATION oʃ1ilaʃω4n, stundom os1k-, l. 01—, l. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-scill- 1805 osv. -skill- 1873—1906)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. oscillation; av lat. oscillatio (gen. -ōnis), gungande, till oscillare (jfr OSCILLERA)]
fys., mek. förhållandet att oscillera; äv. konkretare, i sht i pl.: svängningar (i en våg- l. pändelrörelse). Sturtzenbecher (1805). Ekman Mek. 15 (1919). — jfr ETER-OSCILLATION. — särsk. bildl.; jfr OSCILLERA slutet. Geijer I. 5: 290 (1820). (Den) oscillation mellan dröm och värklighetssinne, som karaktäriserar barnets fabulering. PedT 1906, s. 364. Ymer 1931, s. 24.
Ssgr (fys., mek.): OSCILLATIONS-PUNKT. punkt kring vilken oscillation sker. Triewald Förel. 1: 174 (1728, 1735). 2NF 21: 389 (1914). —
-RÖRELSE. Fock 1Fys. 230 (1853). —
-TID. svängningstid. Moll Fys. 3: 111 (1899). —

 

Spalt O 1411 band 19, 1951

Webbansvarig